Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Filosofiska brev. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 JOHN GULLBERG
»I religionen var jag egentligen alltid ett barn tillika.––––
Men det var något annat som fattades. Jag hade ett fosterland
och hade ändå ej något.–––-Nåväl — jag tror, att jag skall
kunna förenkla mig, att jag icke skall blygas för att öppet
erkänna, att lifvets högsta värden äro familj, fosterland och Gud».
Hur starkt Norström var engagerad i de allmänna
kulturvärdenas kamp för tillvaron skulle emellertid visa sig, då
världskriget bröt ut- Intensivt kände han Tysklands sak som sin
egen — därför att han i den tillika såg den västerländska
kulturens. »Jag vet ju, att tyskarna måste bli krossade af
öfvermakten», skrev han den 16 sept. 1914 till Liljeqvist. »Jag vet
också hvad som faller med Tyskland. Detta är den europeiska
kulturens ödestimma-» Och i ett brev till Söderblom i febr.
1916 bekänner han: »Jag fruktar, att Kants fädernesland är
min själs hem.» En annan gång klagar han över att nödgas
»stå vid randen av världskratern och se ned däri som en helt
stilla människa.» Stillheten var dock endast skenbar. I själva
verket rörde världshändelserna upp väldiga svallvågor i hans
själ. Den gamle kulturkritikern kan icke känna någon glädje
över »att ha fått rätt». Men de djupa tonerna, som katastrofen
frampressar ur hans själ, få en klang, som ovillkorligen leder
tanken till de gammaltestamentliga profeterna: »Herren i himlen
såg på jorden och fann intet godt. Vår kultur har nått en spets,
där riktningen mot höjden måste omböjas mot dalen–––––.»
Endast motvilligt avstår man från att citera fortsättningen, sida
efter sida. Även i fråga om stilens kraft och monumentalitet
har Norström i sina sista brev nått en höjd, som sällan
överträffats i svensk prosa.
Det är svårt att mäta djupet av världskrisens inverkan på
Nor-ströms tänkande. Några märkliga brev till numera docenten G.
Andrén från sommaren 1916 tyckas ge vid handen, alt den höll
på att driva honom till en radikal revision av själva kärnpunkten i
hans världsåskådning, synen på religionen såsom det högsta i
förnuftets värld. Han är fullt medveten om att detta tillika skulle
ha betytt hans förnufts sprängning och upplösning av hela hans
filosofi. Senare menar han sig dock ha lyckats assimilera de nya
elementen. I vilken riktning — därom tala dokumenten intet
tydligt språk. Säkert är, att det religiösa grunddraget hos
Norström aldrig framträtt starkare än just under hans sista tid.
Norströms tänkargestalt ger intet intryck av harmonisk av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
