Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor - Den franska parlamentarismen av i dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 DAGENS FRÅGOR
med vad man icke förstår, ge sig sken av att dölja viktiga
hemligheter, som i själva verket ej existera, synas djupsinnig då man är
som mest tomhuvad, spela olika roller, väl eller illa efter
omständigheterna, söka försköna tarvligheten i sina handlingar genom att hänvisa
på ändamålets stora betydelse — se där vad som menas med politik!»
Beaumarchais’ kvicka gracioso verkar som synes alltjämt efter
halvtannat sekel aktuell, fastän de yttre förhållandena ha förändrats. För
Barthou faller det sig helt naturligt att anknyta till Figaros spirituella
kritik; en skarpare bedömare skulle måhända ha föredragit att anföra
den skildring, som Swift givit i berättelsen om kapten Lemuel
Gullivers resa till hästlandet. Men den Swiftska satiren skulle helt
visst förefalla den franska akademikern alltför kärv och bitter. Han
har ingenting emot att spela Momus’ roll men blott inom de gränser
som den klassiska komediens traditioner uppdraga.
Det är väl också av denna anledning som Barthou helt älskvärt
slutar med att taga sina yrkesbröder på den politiska vädjobanan
en smula i försvar. Låt vara att de i genomsnitt ej äro särdeles
märkvärdiga, man måste dock, förklarar han, göra dem den
rättvisan, att de ej äro sämre än flertalet andra medborgare.
Proportionen av ohederlighet torde knappast vara större i Palais Bourbon
än annorstädes. De stora skandaler, som periodvis skakat Frankrikes
politiska liv, ha visserligen ställt dess representation i en föga
smickrande belysning, men enligt Barthous mening har det allmänna
omdömet här varit orättvist och skjutit betydligt över målet. Majoriteten
av de deputerade har i sin politiska verksamhet ingenting i borgerlig
mening ohederligt att förebrå sig, och republikens yrkespolitici kunna
väl uthärda jämförelsen med restaurationens eller Julimonarkiens.
Man vet icke riktigt hur man skall uppfatta denna komplimang:
sammanställningen med Ludvig XVIIIrs »chambre introuvable» är i
varje fall knappast direkt smickrande. Men det har tydligen varit
Barthous avsikt att, även när han räcker rosor, draga försorg om
att taggar ej saknas mellan bladen. Maliciös och älskvärd på en
gång, smidig, elegant och angenämt oberäknelig ger han
mångenstädes läsaren anledning att minnas, att hans vagga stått i d’Artagnans
hemtrakt. Den ädla musketörens värja kunde icke beskriva graciösare
kurvor än Barthous penna, då han skiftar kritik och erkännande åt
den franska folkförsamlingens heroer. Konsekvenserna av sin
framställning överlåter, han helt och hållet åt sitt publikum. För egen del
väljer han att draga sig ur spelet med ett slutkapitel, lika
knapphändigt som innehållsrikt. Det handlar om när en politiker lämpligen
bör lämna den politiska vädjobanan och lyder i sin vältaliga korthet
sålunda:
Att draga sig tillbaka är ett begrepp som icke existerar för politikern. Intet
åldersstreck kan begränsa hans hängivenhet för sin uppgift. Lasciate ogni
speranza finnes ej till för honom; politikern hoppas alltid.
Med detta uddiga bon-möt tar Barthou avsked av sin läsare. Man
skiljes från honom ej utan saknad. Det vore helt visst möjligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
