Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den enskilde och gemenskapen i katolsk och evangelisk kristendom. Av Arvid Runestam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 ARVID RUNESTAM
och människokärlek, som i det moderna samhället förtar det
värsta larmet i striden om brödet och penningen. Ty när den
enskilde samlar sig förtjänster inför Gud, ökar han ju därigenom
kyrkans nådeskatt, som sedan i sin tur kommer nästan, kommer
medmänniskorna, kommer det hela, det »allmänna» till godo.
Han samverkar så med den gudomliga nåden till på en gång
den egna frälsningen och nästans frälsning. Hans kärlek är inte
blott en social samhörighet, som gäller periferien av nästans liv,
utan medmänniskans själ och evighetsvarelse. Ty han känner
ett människovärde av evig halt, oändligt’mycket värdefullare än
det sociala människovärde, som är infogat i naturens
sammanhang och samhällets mekanism.
Den katolska kyrkan löser alltså på ett annat sätt än den
moderna naturalistiska och utilistiska livsåskådningen eller
»välfärdsmoralen» broderskapets problem. Den känner en
gemenskap av djupare slag än det lyckliga framtidssläktets. Men den
löser också på ett annat sätt jämlikhetens problem. Den får
plats för olikheten mellan människorna. Den moderna
naturalistiska livsåskådningen åberopar den likhet, som »naturen» ställt
människorna uti. Men den romerska kristendomen känner utom
naturen nåden och den olikhet mellan människorna, som den
grundlägger: möjligheten att växa högre och högre utöver det
naturliga planet, allteftersom nåden tillflödar. Den katolska
kyrkan kan alltså inom sin ram bereda rum för en
rangordning mellan människorna. Den har plats för de små och deras
ringa prestationer, på samma gång den ger utrymme åt den
store enskilde att växa i höjden.
Finna vi alltså inte här vad vi sökte: den starka gemenskap,
den livets organiska enhet, från vars centrum mäktiga pulsar
föra nådens krafter till varje del av den väldiga organismen?
Och å andra sidan: fmna vi inte här den fria, självständiga
människa, för vilken ingen gräns är satt att genom egna
gärningar stiga gudomen allt närmare?
Svaret måste bliva nej. Hur mycket den evangeliska kyrkan
än har att lära av den katolska idén om ett organiskt
sammanhang mellan det hela och delarna, mellan den enskilde och
gemenskapen: en tillfredsställande lösning av detta problem har
den dock icke givit. För att återigen begagna den moderna
demokratiens slagord, frihet, jämlikhet och broderskap: den har
sagt oss tänkvärda ting om ett broderskap av djupare art än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
