Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den enskilde och gemenskapen i katolsk och evangelisk kristendom. Av Arvid Runestam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 ARVID RUNESTAM
tillväxt vid människans gärning. När Luther uppger försöket
att »bevara sitt liv», kastas för honom livets rörelseriktning om
och göres personlighetens utveckling beroende av Guds gärning.
Därigenom bli dess möjligheter så mycket större som Gud är
större och starkare än människan. Hans kärlek är utan gräns.
Därför är för den kristna personlighetens frihet och makt ingen
gräns satt. Det är reformationens oförytterliga gåva till
mänskligheten: Gud i stället för människan livets medelpunkt och
fäste, det banar för individen en fri väg till personligt liv.
Men gemenskapen1? Låter Luther även denna med lika styrka
komma till sin rätt?
Även Luther och den evangeliska kristendomen bekänna sig
ju till tron på en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund.
Och det är icke blott en storhet, som hör framtiden till, ett
ideal att förverkliga, ett möjligt »ändamålens rike», utan en
närvarande levande verklighet, så visst det är Gud själv som skapar
den och i sitt ord och sin ande är i den närvarande. Men det
som för luthersk åskådning binder människorna samman i denna
andens gemenskap, är icke så mycket kärleken människorna
emellan, som frön, vilken knyter alla samman vid Gud och Kristus
och den gudomliga kärleken.
Det för gemenskapen värdefulla i denna Luthers ståndpunkt
är uppenbar: människornas tro och Guds kärlek.
Gemenskapslivets princip, kärleken, är hos Luther just därigenom
tillvaratagen, att det är Guds starka kärlek och icke människornas
svaga, som skapar gemenskapen. I betonandet härav ligger
otvivelaktigt den evangeliska kristendomens styrka. Men den
har haft svårt att på denna riktiga grundståndpunkt få en riktig
plats för den mänskliga kärleken i dess förhållande å ena sidan
till tron, å andra sidan till Guds kärlek. Och i samma mån
den icke lyckats häri, har den berövat icke blott gemenskapen
utan också den enskilde en kraftkälla. Ty personligheten lever
icke blott av tro och av den Guds kärlek, som den i tron fått
mottaga, utan också av den kärlek, som med tron väller fram
ur personlighetslivets djup och tager riktning ut mot
människovärlden.
Tron och kärleken äro visserligen i Luthers förkunnelse
oupp-lösligen med varandra förbundna. Tron utan gärningar är död;
det tröttnar icke heller Luther att förkunna. Han menade
därmed: tron utan kärleken är död; men just i denna förväxling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
