Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den enskilde och gemenskapen i katolsk och evangelisk kristendom. Av Arvid Runestam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466 ARVID RUNESTAM
med vilka människan deltager i Guds personliga liv. Tron och
kärleken är den gärning, som själv banar sig väg direkt fram
till Gud, »bryter sig in i» hans liv och drager in hans liv i
människovärlden. Tron och kärleken äro den gärning av
människor, genom vilken Guds kärlek banar sig väg genom
människor. Men detta har vidtgående betydelse med avseende på
kärlekens egen innebörd. Vi kristna i det stora världskrigets
tidevarv ha lidit skeppsbrott med vår kristendom, därför att vi
aldrig i tanke och vilja och liv tillägnat oss den kristna
kärlekens väsen. Den kärlek, med vilken vi skola älska vår nästa,
är kristen, så långt den drager in Guds eget kärleksliv i världen.
Men vad är Guds kärlek? Vart syftar den? Vad vill den? Den
vill först av allt själarnas räddning ur andlig förkommenhet. Den
vill personligheter. Den är en förlåtelsens kärlek till syndiga
människor. Det är en kärlek, som träder in för människorna
i deras sedliga nöd, när skulden trycker och samvetet anklagar.
Det är en kärlek, som går offrets väg och lider. Man må tolka
Jesu liv hur mänskligt man vill, däri ligger ingen fara. Men Gud
själv lider i människan på Golgata. Gud lider — och han låter
människorna lida? Varför? Därför att hans kärlek så stadigt
håller det väsentliga människovärdet i sikte, att den icke skonar
livets yta. Den är en kärlek, som naglar fast den älskade vid
korset — just därför att Han älskar honom! Ställ dig på någon
annan utsiktspunkt, när du ser ut över livets rörelse, än den,
från vilken Gud sträcker sina händer efter evighetsvarelsen i
människan, och du skall förtvivla och taga anstöt av den
»hårdhet», som krossar och slår och förskräcker i livets periferi och
ytligare skikt, den hårdhet, som dödar det liv, som skall tjäna
det personliga och eviga.
Omkring det eviga i människan grupperar den kristliga
kärleken de materiella värdena. Den erkänner icke den moderna
kulturens frågeställningar för samhällets gestaltning. Den är
konservativ och radikal på samma gång. Den frågar först av allt
efter ett: Hur komma själarna till hjälp? Den ser med andra
ögon än den, som talar den allmänna människokärlekens och
solidaritetens språk, men av människan icke känner mer än
hennes sociala varelse. Men den vänder sig icke mindre
radikalt mot den »kristne» beatus possidens, som i sin religiösa
besittning passivt och egoistiskt isolerar sin »tro» från kärleken,
som nöjer sig med sin »kallelse», utan att på allvar ifrågasätta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
