Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det jugoslaviska kungadömet. Av Olof Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET JUGOSLAVISKA KUNGADÖMET 473
önskade förena sig med ett återupprättat och pånyttfött
Jugoslavien. När oviljan växte mot den österrikisk-ungerska
förvaltningens irriterande oförståelse, beslöt man i Wien att med
vapenmakt krossa den nationella frihetsrörelsen. Från Europas
karta hoppades man kunna utplåna det serbiska kungadömet,
vilket betraktades som den jugoslaviska upprorsrörelsens härd.
Men frihetsrörelsens vulkan befann sig i själva verket inom
dubbelmonarkiens egna gränser. Den kunde ej släckas med
Serbiens tillintetgörelse. Alla bombslungare mot de
österrikiskungerska tjänstemännen i Bosnien och Herzegovina, ävensom
ärkehertig Ferdinands mördare, Princip, voro hans kejserliga
och kungliga apostoliska majestäts i Wien lagliga undersåtar.
Dalmatien bildas av den långa landremsa, vilken sträcker sig
mellan Adriatiska havet i väster och Montenegro,
Bosnien-Herze-govina och Kroatien i öster. Både till ras och språk är
befolkningen väsentligen serbo-kroatisk. Den officiella folkräkningen
för ett tiotal år sedan angav 610,000 serbo-kroater och 18,000
italienare. De 11 deputerade, som Dalmatien sände till
riksrådet i Wien voro alla utan undantag serbo-kroater. Utav 86
kommunalstyrelser voro 85 serbo-kroatiska. Opartiska
betraktare finna högst 4 % italienare bland den dalmatiska
befolkningen. Detta uppenbarar genast lösligheten i de italienska
proklamationerna om det förtryckta broderlandet på östra
stranden av Adriatiska havet.
Den italienske historieprofessorn Salvemini erkände villigt den
l januari 1918: »Det kan ej finnas i Italien en enda förnuftig
person med kännedom om de verkliga förhållandena som kan
tro Italien i stånd att denationalisera denna trakt och återföra
den gamla goda tiden, då den betraktades som den venezianska
republikens koloni.» Om Italien verkligen tror på
nationalitetsprincipen, är det omöjligt att vilja uppoffra 600,000 personers
nationella ideal för att tillfredsställa 20,000 andra personers
motsatta önskemål. Under hela risorgimento-perioden och ända
fram till början av 1900-talet hade Dalmatien aldrig en plats i
de italienska befrielseplanerna. År 1866 förkunnade Mazzini:
»Istrien är vårt. Det är lika nödvändigt för oss som de
dalmatiska hamnarna för sydslaverna.» Numera har däremot
annekteringen av Dalmatien förvandlats till en civilisatorisk mission
för det italienska folket. De olika samfunden »Pro Dalmazia»,
»Dante Alighieri» och »Lega Nazionale» hava sökt stödja sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
