Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En historiefilosofisk undersökning. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
EN HISTORIEFILOSOFISK UNDERSÖKNING
Hegel såg en gång, hur Napoleons kavalleri stormade över höjderna
vid Jena. »Jag har sett Världsanden rida», skrev han. En senare
tid har knappast haft mer än ett löje till övers för detta exklusivt
historiska sätt att se och tänka. Om den alls sett någon Världsande,
så har denna åtminstone varken suttit till häst eller gått till fots utan
dolt sig i de eviga naturlagar, efter vilka allt sker i suverän
likgiltighet mot de dödliges göranden och låtanden på en av de ringaste
planeterna i rymden. Den naturalistiska filosofi, som kom såsom en
reaktion mot romantiken, kunde omöjligen ur högsta synpunkter
tillerkänna historien lika berättigande med naturvetenskapen. Om
filosofien överhuvud tillerkändes någon självständig ställning, så var det
endast på villkor att den orienterade sig efter denna. Vad historien
angår, tolererades den på sin höjd som en underlägsen, på ett
»for-vetenskapligt» stadium stående kunskap, som de mera optimistiskt
lagda drömde om att kunna »höja till rang av vetenskap» genom att
på det historiska skeendet tillämpa de naturvetenskapliga metoderna.
De båda sista decennierna markera ett väsentligen förändrat
problemläge. Filosofien söker åter kontakt med historien och det historiska
livet. Den har åter fått blicken upp för vad som var den djupaste
och mest centrala tanken i romantiken, låt vara att den uppträdde
i ganska egendomliga förklädnader: den tanken nämligen, att det
finnes en annan evighet än de eviga lagarnas, idéns evighet, som tar
konkret gestalt i historiens gång. Den söker kontakt med historien
för att däri söka det överhisioriska, d. v. s. allt kulturlivs
allmängiltiga och eviga »transcendentala» förutsättningar. En stark och
löftesrik riktning i modern filosofi hävdar den historiska vetenskapens
rätt vid sidan av eller t. o. m. över naturvetenskapen och söker visa,
att den äger egenartad logisk struktur, som betingas av egenartade
vetenskapliga uppgifter, vilka aldrig kunna lösas med
naturvetenskapens metoder. När Kant uppställde frågan: hur är objektiv
vetenskap möjlig? hade han närmast den naturvetenskapliga kunskapstypen
i sikte. Detta var en följd av det vetenskapliga läget på hans tid.
Men Kants efterföljare i våra dagar kräva med all rätt, att det
förändrade läget skall medföra en förändring i frågeställningen. Kants
problem skall även rymma denna fråga: huru är historia som objektiv
vetenskap möjlig?
Denna riktnings ledande namn är utan all fråga Heinrich Richert,
professor i Heidelberg. Häri är i sin tur en lärjunge av Windelband,
som redan i sitt berömda »Rektoratsrede» av år 1894 uttalade de
grundtankar, vilka Rickert senare i sitt stora arbete Die Grenzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
