Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En historiefilosofisk undersökning. Av Alf Ahlberg - Hjalmar Haralds: Undersökning av det historiska medvetandet efter Heinrich Rickerts metod kritiskt fullföljd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 LITTERATUR
der naturwissenschaftlichen Begriffsbildung allsidigt
utformat, i detalj genomarbetat och givit logisk fasthet. Detta arbete
räknas med rätta såsom klassiskt och det har vuxit upp en hel
litteratur omkring det. Även svensk filosofi har berörts därav. I
sitt för ett par år sedan utkomna verk Människokunskap gav dr
John Landquist en intresseväckande kritik av Rickerts teorier, och
nu föreligger en studie av dr Hjalmar Haralds: Undersökning
av det historiska medvetandet efter Heinrich Rickerts metod
kritiskt fullföljd (Lund 1923), som ingående sysselsätter sig därmed.
Haralds lämnar att börja med ett sakligt och klart, stundom väl
korn-pendieartat referat av Rickerts »transcendentallogiska» undersökning
av den historiska och naturvetenskapliga begreppsbildningen, deras
uppgifter och begränsning. Redan det förhållandet, att Rickerts eget
verk till följd av sitt stora omfång och en viss tröttande
omständighet nog avskräcker många, som skulle önska taga kännedom om det,
ger ett berättigande åt ett sådant sammandrag. Men för Haralds
bildar det blott utgångspunkten för undersökningen. Rickerts
distinktion mellan natur och historia är rent formallogisk. Natur är
verkligheten, transformerad över i ett begreppssystem av allmänna lagar,
vari all individualitet och åskådlighet går under, historia är samma
verklighet omarbetad i ett system av individer med de allmänna
kulturvärdena som urvalsprincip. Den »rena» naturvetenskapen och
den »rena» historien bli här blott ideala riktpunkter, och alla
faktiska vetenskaper äro i stigande serie antingen »relativt
naturvetenskapliga» eller »relativt historiska». Den formella differensen mellan
natur och historia hos Rickert innebär visserligen även ett sakligt
moment. Ty de allmänna värden, som äro de historiska
urvalsprinciperna, framträda i kulturlivet, och på så sätt kommer den
formella motsättningen mellan natur och historia i viss mån att
motsvaras av den sakliga mellan natur och kultur. Motsättningen i
vetenskapernas system blir då ytterst den mellan naturvetenskap och
historisk kulturvetenskap. Haralds ger Rickert obetingat rätt däri,
att den historiska begreppsbildningen måste vara individualiserande.
Men han menar, att Rickert genom att lägga de allmänna
kulturvärdena till grund för det historiska urvalet likväl icke fört sin
undersökning fram till ett sakligt historiebegrepp. »Rickert har med
sina kulturvetenskaper icke kommit fram till historien i gängse
mening, vetenskapen om folkens och mänsklighetens öden, vilken man
skulle väntat se uppställd såsom den rena naturvetenskapens motpol
för att motivera terminologien historisk metod i motsats till
naturvetenskaplig». Urvalsprincipen måste själv vara ett värderande subjekt,
som värderar efter allmängiltiga värden. Denna princip finner Haralds
i den på rättens idé grundade staten. Där en stat lever och handlar,
driven av intressen, sorn aldrig täckas av de enskilda individernas,
där skapas historia. »I statens handlande, politiken, har historien
sin teleologiska urvalsprincip, i det att allt, som har betydelse för
detta, hör till historien. Politiken är således historiens formalprincip,
och förkämparna för den s. k. politiska historien ha således rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
