Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Vasatidens historia i ny framställning. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498 ’ LITTERATUR
bundet mellan Sverige och Frankrike förmådde skapa något verkligt
förtroende mellan de båda makternas ledande män; man ansåg med
skäl på svenskt håll, att Richelieu mer tänkte på erövringar vid Rhen
än på det avtalade anfallet på kejsarens arvländer.
Sedan förf. avslutat redogörelsen för tyska kriget och freden,
skildrar han i ett kapitel utrikespolitikens växlingar efter 1648. Den
bar »till en del drottning Kristinas personliga prägel» och utmärkte
sig för »en viss famlande osäkerhet», för nya uppslag, som stodo i
strid med gamla traditioner; sådana symptom voro å ena sidan
lossandet av gamla band (med Frankrike och Holland), å andra sidan
anknytandet av nya, mer eller mindre tillfälliga förbindelser (med
Spanien och England).
Med samma grundlighet och fasta grepp på ämnet som den yttre
politiken har prof. Almquist skildrat den inre historien,
samhälls-brytningarna och samhällsutvecklingen, det ekonomiska livet och —
ehuru mera kortfattat — kyrka och skola. Vid redogörelsen för
den stora kyrkopolitiska omstörtningen, vilken särskilt knyter sig till
Västerås riksdag 1527, synes förf. närmast ansluta sig till den gamla,
med Peder Swarts skildring överensstämmande uppfattningen, att det
var den ofrälse menigheten, som utgjorde kungens förnämsta stöd
på riksdagen. När Gustav Vasa vid sitt livs slut företog den ofta
klandrade åtgärden att dela riket mellan sina söner, handlade han,
såsom förf. framhåller, i överensstämmelse med åskådningarna och
bruket i det samtida Europa, på samma gång som han avsåg en bättre
förvaltning, personligt initiativ och ökad försvarsberedskap i de
avsöndrade områdena.
Utvecklingen under Gustav Vasas söner kom emellertid till stor
del att té sig som en kamp mellan kungamakt och arvfurstemakt,
varjämte adeln figurerar som en tredje mellankommande part. Härvid
betonar förf. starkare än vanligen brukar ske samverkan mellan Erik
XIV och adeln, när det gällde att kväsa arvfurstarnas anspråk, liksom
han å andra sidan icke låter Johan III:s första vänskap med adeln
skymma det förhållandet, att han liksom sina företrädare var en
sträng hävdare av rikets intressen mot adeln långt innan
brytningen med rådsaristokratien inträffade. I den stora brytningen på
1590-talet erinrar rådsherrarnas kompromissande ståndpunkt, såsom
förf. träffande anmärker, om de romerska optimaternas inför Caesar.
Den hävdvunna uppfattningen av Karl IX såsom adelsfiende quand
méme blir i någon mån modifierad genom förf:s påpekande, att Karl
icke synes ha haft för avsikt att göra någon ändring i Johan
Illis privilegiebrev, och att en uppgörelse mellan kungamakten och
rikets första stånd faktiskt kan anses ha förberetts under Karl IX:s
tid, ehuru den icke kom till stånd förrän under sonen och
efterträdaren. Av adelns framträdande som fast organiserad korporation
frampå 1620-talet ger förf. en ypperlig teckning; denna får en intim
tidshistorisk prägel i den briljanta lilla skildringen av Gabriel
Gustavsson Oxenstiernas familjekrets, vars olika medlemmar avspegla
den äldre stormaktstidens lynnesart: å ena sidan boklig bildning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
