Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Vem äger våra kyrkor?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506 DAGENS FRÅGOR
nåden, den jord, som kunde vara anslagen till dess fromma, och alla
dess andra förmögenhetsföremål.
Reformationen bröt, det är kammarrådet Schallings tes, ej med
detta den äldre utvecklingens resultat. Konungen konfiskerade
massor av jord även från de särskilda kyrkoanstalterna, men den
egendom, som lämnades dem, förblev deras. En djupgående förändring
inträdde dock: när hierarkien föll sönder, inträdde kronan i dess
rätt att föra kyrkornas talan. Så har det ock förblivit, och denna
rätt utövas än i dag företrädesvis genom kammarkollegium och dess
advokatfiskalsämbete. Den utövas emellertid icke i statens eget
intresse: det är kyrkoanstalternas rätt, som skall iakttagas, och dit hör
bl. a. övervakandet av att deras egendom icke användes eller
disponeras för andra än stiftelsernas egna ändamål.
Den obrutna utvecklingslinje, som sålunda sträcker sig från de
hedniska templen i Rom fram till vår egen tid, har emellertid
ingalunda förblivit oanfäktad. Patronatskyrkorna, de gamla
privatkyrkornas fortsättning, ha ju spelat en stor roll i vissa stift, men ännu
betydelsefullare har församlingens rätt varit. Vi mötte i det äldsta
rättsskicket spår av en tid, då menigheterna byggde sina kyrkor och
ej tvekade om att samfällt tillägna sig rätten till dem. Deras
ställning var dock svag, så länge rätten endast kände fysiska personer
och i menigheten såg endast en summa av dylika. Då det gällde
permanenta, över det enskilda godtycket upplyfta ändamål, var den
kanoniska rättens anstalt en vida mera adekvat bärare. Men de
folkliga rättsföreställningarna ha hos oss haft en märkvärdig livskraft.
I det dagliga livet ha menigheterna alla teorier till trots fortsatt att
styra och ställa med sina samfällda intressen, och med den
inneboende enhet och obestridliga permanens, som i verkligheten är de
sociala förbanden egen, har de börjat tillägga sig och av andra tillagts
rättssubjektivitet (juridisk personlighet). När väl känslan av
förbandens över de växlande enskilda människorna upphöjda inre enhet
blivit levande, har det börjat synas knappast mindre naturligt att
tänka sig kollektivenheterna än de fysiska enheterna utrustade med
rättigheter och skyldigheter, och den långa förtrogenheten med
stiftelser och anstalter hade nu givit de behövliga begreppsbestämningarna
härför. Författaren har icke ingående karaktäriserat denna märkliga
allmänna utveckling, som han omtalar som den »liberala» i
jämförelse med stiftelse- och anstaltstankens härledande av den juridiska
personligheten endast ur statens auktoritet och dess framhållande av
ämbetsmanna- (förvaltar-) ansvaret. Han har helt naturligt mött
dess efterverkningar på många håll, i det dagliga talets vana att röra
sig med församlingarna som kyrkornas ägare, i församlingarnas
växande benägenhet att själva taga sina kyrkors ekonomiska
angelägenheter om hand, i många donationsbrevs och testamentens avfattning,
som ej passar i det strama anstaltsschemat. Enligt hans
framställning ha dessa tendenser i många fall skapat undantag från det
vanliga rättstillståndet, vilka böra respekteras. Men där så ej skett, är
enligt vår nedärvda rätt kyrkan alltid en anstalt, som äger gudstjänst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
