Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Original eller kopia - Den lothringska monologens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 511
till ett stort arkitekturverk och stå icke som självständiga monument.
Och härigenom hava även dessa djur fått en användning som
verkligen låter deras konstnärliga egenskaper komma till sin rätt: de
ligga som låga utsmyckningar vid arkitekturverkets fot, men söka
icke verka som fria, ensamma, högt ställda silhuetter. I en dylik
placering, som just Norrbrofästet naturligen måste kräva, förlora dessa
kraftiga antiker sin styrka, bliva tama och intresselösa — ännu
ett tecken på att en dylik utsatt plats kräver sin egen konstnärliga
lösning och icke kan låta sig nöja med mekanisk kopiering av ett än
så gott konstverk, avsett för annan plats och annan verkan.
Då Poincaré 1913 valdes till Frankrikes president
påpekades i Svensk Tidskrift, hurusom Frankrike
för första gången på länge fått en verklig statsman lill statschef. Sedan
den tiden ha många vindar blåst, och omdömena orn den politik,
Poincaré representerade, ha högeligen växlat, som naturligt är, då det
är fråga om den man, som gent emot utlandet förkroppsligat den
franska nationalismen.
Man har talat om att vissa franska ministärer bestått sig med ett
slags halvofficiell försvarare inom parlamentet, en »ministre de la
Pä-role»; den franska nationalismen, som icke behövde en dylik advocatus,
ägde i stället gent emot nationen, som ej i samma höga grad omfattade
den med sina sympatier, en »ministre de la Presse» i författaren
Maurice Barres’ person.
Man kan säga att dessa båda, Barres och Poincaré, äro
inkarnationen av det officiella Frankrike, som fick uppge sin ledareställning
efter valen den 11 maj. De tillhöra en nu tilländalupen politisk period;
Barres’ död och Poincarés fall markera avslutningen av detta skede.
En granskning av de båda lothringska ledarnas idéer framlägges av
Albert Thibaudet i en bok, som kom ut tidigt i våras under titeln
Les Princes lorrains (Paris, Grasset 1924), ett namn, som givits dem på
skämt och med syftning på Guiserna. Av en bok av Albert Thibaudet,
som med rätta räknas bland Frankrikes förnämsta litterära kritiker,
har man icke att vänta någon pamflettartad problemförenkling,
Thi-baudets uppgift har varit att så vitt möjligt ge en allsidig belysning
av de personer och idéer, han behandlar, och han har haft den lyckliga
tanken att härför välja dialogens form. Det är vid dessa samtal,
som bokens största intresse knytes. De föregås emellertid av ett par
kapitel om Barres’ utvecklingsgång och hans sista arbete Enquéte
aux Pays du Levant, som ur litterär synpunkt bjuda några
värdefulla sidor, även om de ej äro av samma universella intresse som
den senare delen.
Ganska omilda domar uttalas över de båda männen, domar, som
man och man emellan mången gång fällts i deras hemland, men som
i allmänhet icke kommit till synes i pressen, och framför allt icke
i den franska press, som finner läsare i Sverige. Thibaudets avsikt
är emellertid icke att framställa dessa »princes lorrains» som inkräktare,
utan att diskutera deras tronanspråk, att erinra dem om att Frankrike
34. Svensk Tidskrift.
Den lothringska
monologens män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
