Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Den lothringska monologens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 DAGENS FRÅGOR
är en blänkfyr, där i aldrig bruten växling olikfärgade ljusstrålar turvis
framträda; och sedd mot de händelser, som efter bokens utkommande
inträffat, verkar denna erinran som ett memento mori.
Nyckeln till Barres’ och Poincarés mentalitet finner Thibaudet i
deras härstamning från gränslandet Lothringen: härigenom äga de sin
givna begränsning, men de äro även medvetna om den och hålla på
den, och författaren låter dem framstå som de stridsmän de äro,
med krigarens nödtvungna okänslighet gent emot fienden. Man kan
på dem tillämpa Seignobos’ slående anmärkning om
framställningssättet i ett av Taines arbeten: Det visar oss en man inbegripen i
tvekamp, men visar oss icke motståndaren. Den mannens rörelser
tyckas oss förråda dåren, och en farlig dåre. På det viset skriver
man historia på båda sidor om Rhen, och båda folken leva i
hallucinationer om en farlig dåre på andra sidan gränsen. Genom sin
provins’ läge äro lothringarna tvingade att »leva mot någon» . . . och
härmed äro de belåtna, låter Thibaudet en av sitt samtals figurer,
bourgognaren, typen för fransmannen från det inre av landet, säga,
och han fortsätter: »Jag har känt män, och i synnerhet kvinnor, som
i formeln ’leva mot någon’ funnit sin bestämmelse och sitt normala
själstillstånd. Det var just inte vackert, överfört på det offentliga
livets område blir det kanske nyttigt, men icke vackrare för det.»
Vad Barres angår, så förblev han alltid en romantiker. Han var
den siste i Frankrike, som saknade sunt bondförstånd, säger på ett
ställe Thibaudet, som anser, att den oerhördaste fras, Barres skrivit,
var, att den franska nationalismen, efter att ha gett Frankrike en
doktrin, skulle skänka en dylik åt hela världen, — ty »nationalismen
blir en exportartikel under villkor att den vändes mot det exporterande
landet». Detta får förstås tas cum granö salts. Barres själv, som
var en förträfflig kännare av Tyskland, har snarast bekant sig till en
tysk mystisk statsuppfattning, och nationalisterna underlåta lika litet
som andra politiska bekännare att för utformandet av sina teorier
upptaga lån från andra länder; men Thibaudets kritik är riktig, om
man lämnar åsido den rent teoretiska diskussionen. Varje annan politisk
doktrin kan, även om den omplanteras i ett annat lands jordmån,
bibehålla sin integritet, medan nationalismens »såcro egoismo» vid
dylik omplantering måste rikta sig mot ett nytt objekt, och då sannolikast
mot det samhälle, som själv starkast utformat sin egoism.
Som naturligt är vid politiska samtal, är det dock icke författaren,
idépolitikern Barres, utan statsmannen i ansvarig ställning, Poincaré,
som står i diskussionens brännpunkt. Jämte hans egenskap av
gränsman måste man framför allt hålla fast, att han är jurist.
Fransmannen med sin vilja att skaffa klarhet och intellektuell reda har
en viss tendens att bli paragrafryttare, och man kan säga, att Poincaré
med sitt juridiska föregående allt för ofta fallit för frestelsen att
inveckla sig i rättsliga spetsfundigheter, att rida på Versaillesfredens
paragrafer. En av personerna i boken påpekar, att den, som har
hand om de stora processerna folken emellan, icke till sin natur
skiljer sig från den, som sköter de små processerna mellan enskilda;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
