Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Den lothringska monologens män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 513
och Poincaré är, som ofta påpekats, den renodlade legisten, fylld av
gränsbons lidelse, bondens och lothringarens envishet, fransk logik,
lätthet att uttrycka sig och spetsfundighet. Frankrike har alltid varit
advokaternas förlovade land, och då Poincaré haft hela Frankrikes
stöd, har det varit därför att han pläderat Frankrikes sak. Genom
denna uppfattning av politiken har ett svalg befästs mellan franskt
sätt att tänka och andra folks, särskilt amerikanarnas.
Poincaré, det offentliga tålandets och plaidoyerns man, har med
tiden blivit dialogens svurne fiende. Redan häri ligger en orsak till
hans misslyckande, men det finnes även andra skäl härtill. Först är
att märka, att han i sina tal framställer en ytterst sammansatt fråga
som enkel, vidare glider han över från frågan om rätten till bidrag
för återuppbyggande av de förstörda områdena till trygghetsproblemet
gent emot Tyskland, och härifrån till Rhenfrågan, varigenom
tusenåriga stridigheter åter väckas till liv. Till slut framhålles, att dylika
vältalighetsprov kunna övertyga åhörarna i en kyrka, en offentlig
församling etc., där talaren framstår som segrare i ett visst ögonblick
och på en viss punkt, men de övertyga icke läsaren, som har tid på
sig, som reflekterar och kritiserar, som vill ha en dialog, där man
vill påtvinga honom en monolog. »För att stanna inom mitt eget
blygsamma område», skriver Thibaudet, »så låt mig säga, att den
lothringska monologen, dithyramben i kulisserna, utan inpass från annat
håll, utan tvekan eller smidighet, representerar en förbrukad litterär
form, som är särskilt olämplig att bära upp en fråga så viktig som
den om Europas tillfrisknande.»
Män av Barres’ och Poincarés typ kunna bidraga att göra sitt land
fruktat, de bidraga icke till att göra det älskat; de sakna möjlighet
att göra sig förstådda utanför det egna landets gränser, de lämpa sig
ej för fredsbruk. En »fredsintelligens» som Jaurés skulle kanske
funnit sin begränsning under kriget, och törhända, säger Thibaudet, var
hans öde att falla för en mördares kula 1914 lika välvist ordnat av
Försynen, som det skulle ha varit, om Glemenceau på vapenvilans
dag fallit för en av de sista granaterna; men efter den 11 november
saknade världen en Jaurés’ budskap. Detta blir klart, om man erinrar
sig det mottagande Wilsons budskap rönte, de förhoppningar, det
väckte till liv i Europa. Hans försök till ingripande misslyckades
emellertid, därför att han, som Paul Deschanel sagt, icke var i stånd
att tänka sig in i andras tankegång. Våra lothringare saknade denna
förmåga, Jaurés ägde mer av den: det har sagts, att den gest, som
för honom var naturlig, för hans intelligens lika väl som för hans
hjärtelag, var att skynda fram och placera sig i Europas mitt. Det
var något dylikt världen väntade av Frankrike efter kriget, icke stelnade
former, utan liv, livgivande, befruktande initiativ. Idealet skulle lia
varit, om man följt Jaurés’ väg, men med mindre brådstörtenhet och
oratoriskt »munplottrande», och förenat den med en Barres’ patriotism,
som icke glömde traditionen, med »/a darée profonde tfarbrequi pousse».
Redan Montesquieu påpekar, huru alla Europas stater äro beroende
av varandra, äro en stat, sammansatt av flera provinser, och Edgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
