Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11. 11. 1924 - Den lothringska monologens män - Valen och ministärskiftet i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514 DAGENS FRÅGOR
Quinet, som talar om motsättningen mellan Östern och Amerika, visar
på Europas medlarroll och framhåller, att nu för tiden icke en fiber
i världskroppen kan försättas i rörelse utan att alla de andra samtidigt
vibrera.
Sedan Thibaudet skrev sin bok, har en ny ljusstråle blivit synlig
från Frankrikes blänkfyr, en ny dialog har tagit sin början, den
lothringska monologen är tillända. Herriot har visat sig äga den goda
viljan, en betydande initiativkraft och talang, fasthet och tillika
smidighet. Uppfyller han månne de mer eller mindre vaga fordringar,
mången ställt på en fransk statsman efter kriget; fordringar, som
Thibaudet på ett lyckligt sätt preciserat? Och om han det gör, gives
det månne ännu tillfälle att återuppbygga ej blott det förstörda
Nord-frankrike och Belgien, utan Europa? Eller är tiden törhända redan
försutten, och skola oöverstigliga svårigheter nu resas från annat håll,
från Tyskland?
Sedan den 7 november 1924 styres England
åter av en konservativ ministär Baldwin. Denna
gång är den kvalitativt starkare än den som avgick den 22 januari,
och bakom sig har den en underhusmajoritet, numerärt jämförlig
med den liberala, som framgick ur det stora jordskredsvalet 1906.
Av de rätt snart fullständigt kända valresultaten framgår, att
unio-nisterna och de med dem förbundna 7 ex-liberala
»konstitutionalisterna» av typen Churchill tillsammans innehade 420 mandat mot
arbetarpartiets 150, liberalernas 40 och de 5 »vildarna». Av dessa
sistnämnda gör den hinduiske kommunisten Saklatvala, symbolen för
Tredje Internationalens häftiga fiendskap mot det brittiska riket,
mest skäl för vildenamnet, medan den siste irländske nationalisten,
T. P. O’Gonnor, och den ensamme förbudsivraren Scrymgeour väl
stå mellan liberalerna och arbetarpartiet och de båda övriga
företräda opolitiska särintressen. Regeringsmajoriteten över alla
oppositionsgrupper är sålunda imponerande stor, 420 mot 195, d. v. s. 225
röster. Vid sin upplösning räknade det föregående underhuset 258
konservativa, 193 medlemmar av arbetarpartiet, 158 liberala och 5
vildar (ett mandat, för Londons universitet, var ledigt).
Liksom vid valen i fjol motsvaras den stora förskjutningen i
partistyrkor inom underhuset på intet sätt av någon därmed jämförlig
omkastning av partiernas röstetal ute i väljarekåren. Jämförelser
bli här alltid haltande, då i fjol 50 och i år 32 underhusledamöter
valdes utan omröstning samt dessutom antalet röstberättigade ökats
(enbart i England och Wales med 1,600,000) och valdeltagandet i år
över lag var betydligt livligare än 1923. I grova tal kan emellertid
de något över 16 millioner rösternas fördelning anges sålunda:
konservativa och konstitutionalister något över 7,5 millioner,
arbetarpartiet något över 5,5 millioner, liberala något under 3 millioner.
De konservativa rösterna skulle alltså ha ökats med inemot 2,2
millioner och arbetarpartiets med över 1,1 million, medan liberalernas
röstetal nedgått med drygt 1,3 million. Med fullt skäl har därför
Valen och
ministär-skiftet i England.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
