Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Rätt och Folkrätt. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 EINAR TEGEN
ett opartiskt och konsekvent sätt tillämpas, innebära ett
förkvävande av det speciella goda och de egenartade sedvänjor,
som folken vart och ett för sig under historiens lopp sökt hävda
som sin »rätt». Ty det är ju klart, att det icke ligger bara en
fantastisk överskattning av egna intressen i ett folks syn på sig
självt som bärare av en absolut »rätt», det ligger också något
värdefullt däri: denna syn är ett uttryck för en strävan hos
folket att värna om det djupaste och bästa hos sig självt, dess
historiskt framvuxna karakteristiska egenart, »den historiska
rätten», om man så vill. Och en sådan strävan kan vara i
högsta grad värdefull — också för det hela. Denna sida skjutes
hos Lundstedt undan, men det synes mig, som om man här
kunde tala om en syntes av »rätt» och folkrätt. Den »historiska»
rätten får i en verklig folkrätt sitt värn. Och därför kunna
också de skikt i Sveriges folk, som känna ansvaret för det
historiska arvet, med glädje arbeta på en internationell
rättsordnings utformande. Men det kravet måste ställas: denna
rättsordning måste bli en, såvitt möjligt, också i realiteten
opartisk och effektiv folkrätt och icke en chimär.
En sak är det mig emellertid fullkomligt omöjligt att begripa,
och det är, hur man, innan garantier givits för att det påbörjade
arbetet verkligen kan komma att leda fram till ett tillstånd, som
åtminstone tillnärmelsevis realiserar ett den verkliga rättens ideal
och icke blott konserverar det nuvarande tillståndet, kan taga
sig för att så grundligt som meningen är nedbringa vårt lands
möjlighet till självförsvar i kritiska lägen. Vad vi se vid
horisonten är dock ännu icke fredens tusenårsrike. Vern vet t. ex.,
för att blott peka på en sak, vilka krafter som under de närmaste
decennierna kunna komma att bryta fram ur de ryska
folkdjupen och vilken riktning de taga? Men man blundar för de
realiteter man icke vill se. Och vad är det annat än ett
fruktansvärt lättsinne, då man i denna situation söker rädda sig
med hänvisningen till »folkmeningen»? Ansvaret faller här
fördubblat tillbaka på de ledande själva, som icke bättre förstått och
förstå att upplysa och leda denna folkmening. Den är ju f. ö.
långt ifrån allmän. Må man här se till, att man icke stjälper
den sak, man vill hjälpa fråm — den kommande världsfreden.
Endast i den mån som de mindre staterna behålla sin makt, torde
de också än så länge ha möjlighet att göra sin röst hörd i staternas
rådslag — till fromma för den framtida, verkliga Folkens Rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
