Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - De bevarade minnesmärkena från Gustav Vasas äventyr i Dalarne. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNESMÄRKENA FRÅN GUSTAV VASAS ÄVENTYR I DALARNE 545
upptecknade 1593. Krönikan ger emellertid vid handen, att
förföljelser icke saknats, men uppehåller sig i detalj endast vid
den märkliga berättelsen från Rättvik, då folket såg danskarna
komma över sjön och ringde i kyrkklockorna till uppbåd, en
sägen, som Herman Geijer utförligt behandlat i Meddelanden
från Dalarnes Fornminnesförening.
Folktraditionen har emellertid haft mycket att lägga till
krönikan. Där får man höra en mängd smådrag, flera av Peder
Svart ej nämnda personer omtalas som mer eller mindre viktiga
deltagare i äventyren, och slutligen nämnas vissa platser och
byggnader, som krönikan ej talar om.
Peder Svart nämner till exempel icke ladan på Rankhyttan.
Denna byggnad omnämnes första gången av Loccenius 1662 i
hans Rerum suecicarum historia: »I den lada, där han arbetat,
skall han vid avfärden ha inskurit sitt namn i väggen. I varje
fall visas ännu denna lada, som för minnets skull blivit
bevarad». Bland Vasa-minnena uppräknar också landshövding Duvall
»en lada vid Rankhyttan i Vika socken» år 1667.
Till Ornäs-legenden har den senare muntliga traditionen endast
lagt detaljerna rörande själva flykten och en del — i detta
sammanhang oviktiga — uppgifter om den roll, Barbros
ingripande haft i förhållandet mellan henne och hennes make. Att
Loccenius med sitt per secretum locum dimittens avsett just det
i en muntlig tradition åsyftade tillvägagångssättet, att Gustav
ned-släpptes genom hemlighuset, måste väl anses fullkomligt klart,
liksom också, att det uttryck som landshövding Duvall använder
när han säger, att på Ornäs ännu står en byggnad »som högst
bem:te salig konung är nedersläppter utur», förutsätter en
bredare muntlig tradition. Denna finnes emellertid icke upptecknad
i hela sin vidd förrän på 1700-talet.
Den muntliga traditionens uppgifter om vad som hände i
Svärdsjö äro av så mycket större intresse, som krönikan här
iakttager samma tystlåtenhet, som då det gäller skidfärden från
Mora till Västerdalarne. 1667 gjorde kyrkoherden i Svärdsjö,
Lars Folkernius en större undersökning angående Svärd sjös
Vasaminnen, som ingår i Antikvitetskollegiets Ransakningar om
Antiqviteterne. Anders Hanson i Isala berättade då bl. a., att
när Herr Jon icke tordes behålla Gustav längre av rädsla för de
danska spejarna, så förde han honom till en »cronones
djurkarl» Sven i Isala. När kung Kristians folk sökte honom, drev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
