Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - De bevarade minnesmärkena från Gustav Vasas äventyr i Dalarne. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNESMÄRKENA FRÅN GUSTAV VASAS ÄVENTYR I DALARNE 549
stomme i sin skildring av flyktens vedermödor och förföljelsen.
Nils Västgötes mord i Mora länsmansgård tycks mig ganska
klart ge vid handen, hur pass allvarligt läget var.
Här är emellertid icke min avsikt att göra någon ingående
undersökning om dessa frågor. Jag vill här endast söka utvidga
materialet till deras bedömande genom att framlägga resultaten
av en undersökning av de i sägnerna omtalade, ännu bevarade
byggnadsverken.
Ur konsthistorisk synpunkt är den stora loftsbyggnaden på
Ornäs gård det märkligaste av Vasa-minnena, och här lämpar
den sig bäst till utgångspunkt, då den är ett av de få
byggnadsverk, vi ha i behåll, där den senare medeltidens
träbyggnadskonst kan studeras.
Byggnaden reser sig över en källare, delad i två rum och
byggd av gråsten och tegel. Dörrpartierna och valven äro av
tämligen stort tegel, som ligger ganska regelbundet i så kallat
munkförband. Fogarna äro behandlade på ett sätt som är
vanligt på 1400-talet, med den utskjutande murbruksmassan
formad till en något oregelbunden ås, och valven äro kryssvalv av
senmedeltida typ. I hjässan på det högra rummets valv har
ett ornament bestående av varandra skärande cirklar ritats i
putsen. Samma ornament förekommer, målat i färger, som
valv-hjässprydnad i Stora Tuna kyrka, som byggdes under 1400-talets
senare del.
Ornäskällaren är typisk för det slutande 1400-talets
byggnadskonst, så som vi känna den från traktens kyrkor.
Över denna källare reser sig det stora av timmer byggda
löftet, vars nedervåning inrymmer visthusbodar, medan
övervåningen enligt urgammal nordisk sed har rum, avsedda till
sovrum. Våningarna förbindas av en yttre trappa, som leder
upp i den i ett sammanhang med byggnadsstommen uppförda
svalgången. Från denna kommer man in i de olika rummen,
som icke, varken i över- eller nedervåning, kommunicera med
varandra. Väggarna äro timrade med tämligen grovt
rundtimmer, som hyvlats med ett slags spånhyvel, en skave. De äro
icke såsom fallet brukar vara under den äldre medeltiden,
hyvlade jämntjocka utan bevara stockens naturliga avsmalning och
ligga i väggarna med grovända och smalända skiftesvis vända
åt olika håll. Knutarnas utformning är av ett särskilt intresse.
Konstruktionen är ganska högt utvecklad, och den yttre sam-
37. Svensk Tidskrift 1924.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
