Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Finnarnas heliga bok. Av Rolf Nordenstreng - Kalevala. Översatt av K. Collan. Bonniers Klassikerbibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
FINNARNAS HELIGA BOK
Kalevala. Översatt av K. Collan. Helsingfors och Stockholm 1922.
Bonniers klassikerbibliotek.
Det vore väl ändå på tok, orn den nya upplagan av Kalevala på
svenska icke i minsta mån skulle fånga den svenska bokvänliga
allmänhetens håg. Väl är det ingen ny tolkning som för två år sedan
har sett dagen, utan Karl Collans femtiosju år gamla översättning
som oförändrad har omtryckts, så när som på att stavningen är
ändrad till den nu brukliga. Men denna gamla tolkning är likväl ett
verk med många stora förtjänster och ger i huvudsak en mycket
trogen bild av originalet. Och Kalevala är, säga vad man vill, ett
ensamstående märkligt verk.
Ett omfångsrikt epos på ett tungomål som talas av ett litet
utkantsfolk utan egen högre kultur borde väl knappast ha haft stora
utsikter att slå igenom utanför det egna landets och folkets gränser och
vinna en framstående plats i världslitteraturen, skulle man tycka.
Men det sällsamma har skett, att Kalevala likafullt har blivit
översatt till tio olika språk — svenska, tyska, danska, engelska, franska,
italienska, ryska, tjeckiska, ungerska och estniska — samt har givit
upphov till två andra stora epos, det estniska Kalevipoeg och — vad
märkligare är — Longfellows indianska hjältesaga på vers, Hiawalha.
Denna senare icke blott nyttjar Kalevalas meter, utan påminner även
i uttryckssätt och stämning starkt om det finska verket samt har i
huvudsak lånat sitt slut från detta. Bland Kalevalas hänförda
beundrare kunna nämnas Victor Hugo, Lamartine — som påstås ha
kunnat den franska översättningen utantill — Leconte de Lisle, lord
Beaconsfield och Fogazzaro, vilken sistnämnde har skrivit en italiensk
dikt om huru Väinämöinens tårar föllo i havet och blevo till pärlor.
Mindre märkvärdigt, ehuru icke oviktigt är, att både Runebergs och
Topelius’ skaldskap visar tydliga spår av Kalevala; å andra sidan bör
det nämnas, att Runebergs »Älgskyttarna», som var utkommen före
Kalevala, i viss mån har varit förebild för Lönnrot, då han
sammansatte den senare.
Det är emellertid av allt detta tydligt, att det stora finska
sago-kvädet rymmer mycken och säregen fägring. Och det vore därför
väl värt att läsas även här i Sverige. På den nu så rikt
blommande finska kulturen har dess inverkan varit helt enkelt omätlig.
Så t. ex. äro ju en god del av Galléns målningar och Sibelius’
kompositioner mer eller mindre obegripliga utan någon kännedom om
Kalevala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
