Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Finnarnas heliga bok. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576 LITTERATUR
nordisk och fornfinsk hedendom som än möter oss i
Kalevala-sångerna — och det nordiska inslaget är övermåttan starkt — stöta
vi där jämväl på ofantligt mycken katolicism. Men denna senare har
dukat under i striden mot hedendomen och omskapats till heden
mytologi och trolldom. Den finske åskguden Ukko, »Gubben», är i
grunden ingen annan än vår egen hederlige Tor, även känd som
Torgubben eller bara Gubben; och Ukkos maka Rauni är helt enkelt
Tors heliga träd, rönnen, i urnordisk språkform. Men den urfinska
skogsguden Tapio har fått till maka ingen mindre än jungfru Marias
moder, den under medeltiden högt dyrkade S:ta Anna, vars namn är
lätt igenkännligt i den finska formen Annikki. Och då hon
stundom kallas Mimerkki, med biformerna Immerkki och Himmerkki, krävs
det icke mycket snille för att där bakom spåra det svenska
himmelrike, som sålunda har blivit finsk skogsgudinna. Herrskapet Tapio
och Annikki-Mimerkki ha en rask och lovande son, Nyyrikki eller
N yrkes, som rätt åkallad ger fångstmannen ekorrar; och då han även
kallas Nyrki, skönjer forskaren däri en förvrängning av Jyrki, Georg:
det är självaste S:t Göran, som trött på drakstriden har givit sig
ut på det mindre spännande ekorrskyttet i de finska skogarna. Flera
exempel på hedenvänd helgondyrkan liksom på fornnordisk
guda-och hjältesaga i finsk form kunde ges, men de nämnda få räcka.
De folkliga finska »runorna», ranot, äro dels av episkt, dels av
lyriskt innehåll, till en stor del besvärjelser och i så fall
praktexemplar av den hedendom som har katolskt ursprung. Sådana de
sjungas av folket äro kvädena vanligtvis rätt korta. I de nordöstliga
delarna av Bortre Karelen hade allmogesångarna börjat knyta olika
runor samman till en räcka med genomgående handling; dock nådde
ingen sådan större längd än sammanlagt 450 versrader. Lönnrot
tyckte sig emellertid häri finna spår av en ursprunglig episk helhet,
varav de olika sångerna skulle vara brottstycken.
Detta söndersplittrade epos försökte han ånyo bygga upp, med de
nämnda runoräckorna som förebild och kärna. Den Kalevala som
han år 1835 sände ut i tryck omfattande ej mindre än 12,COO
versrader. Företalet till denna är dagtecknat den 28 februari. Denna
dag firas sedan några år tillbaka i Finland som en finsk-nationell
högtidsdag, med festföreställning på finska teatern i Helsingfors,
fest-samkväm med festföredrag och tal m. m., och hänförelsens vågor
svalla höga
Emellertid bragte trettio- och fyrtiotalens forskningar i dagen så
överväldigande stora skatter av förut oupptecknade sånger och
skiftesformer av sådana, att Lönnrot fann sig föranlåten att grundligt göra
om sin Kalevala och vidga ut den. Så kom då 1849 den nya
Kalevala ut, den som sedan dess har blivit bestående. Hans virke var
så ofantligt rikt, att den fullfärdiga, nya Kalevala omfattar närmare
23,000 versrader; och ändå blev det så mycket över, att han enligt
sina egna ord kunde ha fått ihop sju likadana epos.
Så bottenhederlig som Lönnrot alltigenom var, har han öppet och
ärligt talat om hur han har gått tillväga, då han har hopfogat Kale-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
