Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 13. 12. 1924 - Dragkamp inom sovjetoligarkien och röd imperialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 DAGENS FRÅGOR
Ser man till den yngre kommunistgenerationen, finner man inga
tecken till höjning av den ledande Oligarkiens nivå. Snarare tvärtom.
De yngre kommunisterna sakna i stor utsträckning den allmänna
erfarenhet, som de äldre likvisst förvärvat under sin tidigare strid mot
det borgerliga samhället. De inbilla sig, att all världen vänder sig
om Sovjet-Ryssland, och de hysa de mest barocka uppfattningar om
Västerlandets förhållanden. Allt eftersom män av denna typ
efterträda de nuvarande ledarna, sänkes ytterligare nivån hos sovjetstatens
politiska ledning.
Även det kommunistiska partiet i dess helhet har under de tre
senaste åren i ej ringa mån förändrats. Det har fått genomgå en
avsiktlig reningsprocess. Rekryteringen har inskränkts och försvårats;
den är numera praktiskt taget begränsad till rent proletära element.
Partiet har också otvivelaktigt blivit »renare» — men samtidigt
fördummats. Renlärigheten har obetingat segrat, och de på polit-gramota
(politiskt abc — de kommunistiska lärosatsernas katekesmässiga
inpluggande) andligen uppfödda yngre partimedlemmarna bilda en
troende sekt med grotesk okunnighet orn världens verkliga tillstånd,
sådan man endast kan möta den i det sedan sju år isolerade Ryssland.
Dessa trogna kretsar — som snarare borde kallas fårkommunister än
oxkommunister — följa blint Zinovjevs ledning, och deras rena själar
vrida sig av fasa inför den av Trotskij ledda oppositionens kätterska
tvivel. Som alla sekterister besitta även dessa kretsar understundom
asketiska dygder, men partiets andliga kapacitet är icke desto mindre
i stadigt sjunkande.
På en punkt visar emellertid den yngre kommunistgenerationens
mentalitet ut över sin egen begränsning. Den är nämligen avgjort
imperialistiskt sinnad. Hos många är den medvetna stämningen
visserligen endast entusiasm för världsrevolutionens chimär och viljan att
för denna bruka det röda Rysslands maktmedel, men hos andra
sammanflyta de imperialistiska tendenserna medvetet med rysk
nationalism och ryskt utvidgningsbegär. Än mer blir detta fallet, om man går
utanför de fåtaliga kommunisternas i artificiell agitationsatmosfär
grönskande orangerier. De utpinade resterna av den forna bourgeoisien
söka även de i icke ringa utsträckning en viss tröst i nationalistiska
och imperialistiska drömmerier. Och åt det hållet finnas inga skrankor
satta. Imperialismen tjänstgör sålunda på sätt och vis som en
moralisk säkerhetsventil för det icke kommunistiska Ryssland.
Starkast möter oss likväl denna mentalitet inom den nya armén
— jämte kommunistpartiet den betydelsefullaste av det nya Rysslands
samhällsbildningar. I armén finner en annan tendens hos
Sovjet-Rysslands ungdom sitt uttryck: äventyrslystnaden. Armén är till sin
kärna professionell och otvivelaktigt fylld av en stark krigisk anda.
Ur denna synpunkt är den sålunda ett utmärkt militärt redskap, men
dess användbarhet för offensiva operationer i större stil nedsattes
givetvis i hög grad genom Sovjet-Rysslands allmänt svaga tekniska
utrustning.
För de blint troende kommunisterna står den röda armén som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
