Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 13. 12. 1924 - Den egyptiska konfliktens innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 DAGENS FRÅGOR
fattat den — ger en i sin klara åskådlighet fullkomligt monumental
skildring av skälen till engelsmännens vägran att helt låta sig
fördrivas från Egypten och Sudan.
»Det är», framhöll MacDonald, »lika sannt i dag som 1922, att tryggheten
för det brittiska rikets kommunikationer i Eg\^pten förblir ett vitalt brittiskt
intresse och att den absoluta vissheten om att Suezkanalen förblir öppen i
fred liksom i krig för brittiska fartygs fria passage är den grundval, på vilken
det brittiska rikets hela försvarsstrategi vilar. Konventionen av 1888 var ett
medel, som avsåg att trygga detta syfte. Dess bristande förmåga därvidlag
klargjordes 1914, dä Storbritannien själv måste vidtaga åtgärder för att trygga,
att kanalen hölls öppen. Ingen brittisk regering kan, i den erfarenhetens ljus,
helt frigöra sig, ens till en allierads förmån, från sitt intresse av att bevaka
en så vital länk i de brittiska förbindelserna. En sådan tr}’gghet måste utgöra
ett kännetecknande drag i varje uppgörelse mellan våra bägge regeringar, och
jag ser intet skäl, varför en uppgörelse härom, i fall blott god vilja finnes,
skulle vara omöjlig.»
MacDonald försäkrade Zaghlul, att den brittiska truppstyrka, som
av detta skäl i kraft av ett fritt vänskapsfördrag förlades till
Egypten, ej på minsta vis vore oförenlig med egyptisk självständighet;
snarare skulle den utgöra »ett tecken till det intima förhållandet
mellan de båda länderna och deras fasta beslut att samverka i en
för dem bägge vital angelägenhet.» Brittiska regeringen, som ej
ämnade påtaga sig något ansvar för den egyptiskas handlingar, ville ej
heller söka kontrollera eller leda dennas politik.
Kraftigt inskärpte även MacDonald, att England betraktade sin
ställning i Sudan som »a trust for the Sudan people». England hade
en gång åtagit sig förpliktelse att upprätthålla ordningen där och
hade genom skapandet av ett gott förvaltningssystem iklätt sig
»tunga moraliska förpliktelser»; engelsmännen kunde ej låta detta
förvaltningssystem förstöras, och »det kan ej bli fråga om att de
skulle lämna Sudan, innan deras. värv är fyllt». Därför kunde de
ej tolerera, att egyptiska officerare och civila ämbetsmän med stöd
från egyptiska regeringen där »konspirerade mot samhällsordningen».
Sudans regering skulle svika sin plikt, om den läte ett sådant sakernas
tillstånd fortfara. Däremot vore brittiska regeringen nu som alltid
beredd att erkänna »vissa materiella intressen» för Egypten i Sudan,
särskilt i fråga om tillgången till Nilens vatten.
Brittiska regeringen åberopar, som synes, öppet och ärligt
övervägande »själviska» intressen för sin egyptiska politik, medan
däremot i fråga om Sudan tillkommer ett altruistiskt moment,
förknippat med Gordons offerdöd i Khartum och redan därför ej lätteligen
avfärdat som hyckleri. Vida mindre övertygande ljuder i dess
vädjan till bl. a. svenska riksdagen det egyptiska parlamentets anatema
över »det oerhörda i en sådan imperialistisk omättlighet, som är
oförenlig med andan i vårt århundrade och med nationernas heligaste
rättigheter». När kammarpresidenten Ahmed Mazlum bedyrar, att
Egypten och Sudan »tillsammans bilda ett enda och odelbart fäder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
