Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 6 - Litteratur - Pirandello som dramatiker. Av O. Wieselgren - Luigi Pirandello; Fyra dramer: Alla ha rätt. Sex roller söka en författare. Henrik IV. För att skyla sin nakenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
PIRANDELLO SOM DRAMATIKER,
Luigi Pirandello: Fyra dramer: Alla ha rätt. .Sex roller
söka en författare. Henrik IV. För att skyla sin nakenhet.
Hugo Gebers förlag (i serien Det nya dramat). 1925.
Med en snabbhet, som torde sakna motstycke i den moderna
litteraturens historia, har Luigi Pirandello gått fram till världsryktet.
Intill för blott några år sedan var hans namn knappast känt utom
Italiens gränser. Han hade visserligen bakom sig en betydande
produktion, huvudsakligen bestående av romaner och noveller, men fastän
uppskattade och erkända av hans landsmän hade dessa dock icke
tilldragit sig någon allmännare uppmärksamhet. Först i och med
det att han kastade sig in på dramatiskt författarskap blev
förhållandet ett annat; på otroligt kort tid har han därigenom förvandlats
från en italiensk lokalstorhet till en centralfigur i den europeiska
litteraturen, spelad i Paris, London och New York och diskuterad i
all världens kritiska tidskrifter. Anledningen till att han lämnade
sin tidigare verksamhet och övergick till dramat är egendomlig nog:
enligt vad han själv uppgivit skrev han sina första skådespel för
att genom detta arbete, som ju med nödvändighet krävde den
mest intensiva tankekoncentration, skingra sin oro för en son, vilken
under kriget stod i ledet på den norditalienska fronten. Hans första
stycken byggde på sicilianska motiv, delvis av samma art som dem
han använt i sin novellistik. De framfördes på scenen av hans
landsman, den ryktbare skådespelaren Angelo Musco, och upptogos
i allmänhet välvilligt av publiken, vilken i dem ännu kände igen
samme Pirandello som tidigare med sina berättelser vunnit dess
bevågenhet. Men det dröjde icke länge förrän läget förändrade sig.
De dramer Pirandello skrev fingo plötsligt en helt ny prägel. Det
trängde sig fram ett element av orolig och nervös dialektik i hans
arbeten, parat med en kärv och hänsynslös psykologi, som icke väjde
ens för de beskaste konsekvenser. Det centrala motiv, kring vilket
hans nya dramer rörde sig, blev problemet om själva den verklighet
som omger oss och av vilken vi utgöra integrerande beståndsdelar,
l problemställningen framträdde hos honom redan från början av
detta nya skede av hans författarskap ett starkt inflytande från det
moderna dramats tvenne förnämsta dialektiker, Ibsen och Bernard
Shaw. Fastän enligt egen uppgift avgjord motståndare till
symbolismen, grep Pirandello dock vid ett par tillfällen över även på dess
område, om han också — det måste medgivas — formade och
framställde sina symboler på ett fullständigt egenartat sätt. Klarast
framträder detta i det drama som i original bär titeln Gosi é (se vi par e)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
