Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kring Locarno. Av C. G. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 C. G. WESTMAN
föra. Den farhågan ligger nära HU hands, att Nationernas
Förbund drages med i fallet.»
Sedan Storbritanniens regering, som bekant, avgivit ett skarpt
avböjande svar, kunde detta förslag betraktas som icke längre
tillhörande dagordningen.
Men det egentliga grundfelet i Genéveprotokollet, liksom hos
föregående försök som gjorts att stabilisera förhållandena, synes ha
varit av psykologisk art. Huru skall man kunna tänka sig att
ens upprätthålla något så när drägliga internationella
förhållanden och än mera åstadkomma ett betryggande fredsverk utan
att försöka lägga sig vinn om att avlägsna så mycket som
möjligt av de hatkänslor, de djupgående motsättningar och det
misstroende mellan folken, som kriget framkallat och händelserna
efter freden än mer utvecklat? Vidare voro de föregående
försöken till fredsverk, ej minst Genéveprotokollet, ingalunda enbart
ett fredens evangelium. Politiska synpunkter hade därvidlag i
mångt ock mycket varit avgörande — med sin direkta udd
riktad mot Tyskland.
Lyckligtvis synes för Chamberlain tidigt stått klart, att den
hittills förda politiken icke var en praktisk fredspolitik, utan snarare
en, som inom sig bar frön till nya krig. I ett tal, som han höll i
Paris den 19 oktober 1925 vid återkomsten från Locarno, berättade
han, att då han övertagit utrikesministerposten för det brittiska
imperiet, han resonerat på följande sätt: Fred hade ännu icke
kommit till stånd; Europa vore ännu splittrat i två läger, och
krigsatmosfären tyngde alla politiska handlingar. Därjämte
fruktade han för att det inom några månader kunde vara för sent
att avvärja faran. Om icke det tillstånd, i vilket Europa befunne
sig, hastigt nog kunde förändras, hotade en katastrof, som skulle
bliva vida förskräckligare och ödesdigrare än den senaste.
Den obönhörliga gemenskap, som ekonomiskt, finansiellt och
politiskt binder Europas stater tillsammans och som i vår
moderna tid är för varje nation så ytterligt kännbar, hade sent
omsider blivit uppenbar.
Det blev Tyskland, som åtminstone formellt tog första steget,
då det i en mémoire av den 9 februari 1925 föreslog
åstadkommandet av en särskild garantiakt för fredens upprätthållande i
Väst-Europa och i sammanhang därmed avslutande av
skiljedomstraktater med vissa av Tysklands grannstater. Efter
långvariga diplomatiska konversationer var man först den 5 oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
