Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Zionismen och den religiösa framtidsförhoppningen i judendomen. Av Torsten Ysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 TORSTEN YSANDER
I dessa omdömen kan man frånse tvenne tankegrupper inom
judendomen. Dels den grupp som går ateismens \äg i full
medvetenhet — dels de som icke se någon olägenhet i egen
eller andras assimilering. Båda äro från religionshistorisk
synpunkt fullkomligt betydelselösa. För de förstnämnda återstår
att historiskt visa, om judendom kan bevaras i någon betydelse
utan all judaism. Dubnow tror på en medelväg. Han anser
judaismen evolutionsmäktig. Den kan och måste anpassa sig
efter nya kulturförhållanden. I samma andetag han kallar sig
själv »fritänkare», hänvisar han »frilänkarna» att ur profetism
och chassidism radikalt utvälja hjärtats tarv. Dubnow menar
allvar. Det är knappast ett tungomål för honom, då
västeuropeiska judar begagna de religiösa uttrycken och
trosföreställningarna som nationella symboler, vilka huvudsakligen få tjäna
den estetiska känslan och diktarfantasien till uppbyggelse. Denna
inställning hör huvudsakligen hemma i assimileringsgrupperna.
Har Dubnow rätt och hör judaismen på allvar oupplösligt
med till judisk egenart, då har sannerligen prof. Weizmann och
den asjkenasiske överrabinen anledning att visa varandra en
smula hövlighet och undseende. Båda behöva varandra. Och
deras arvingar i modern vetenskap och utvecklad judaism skola
ännu mindre kunna undvara varandra.
Det största provet återstår. Det kommer den dag, när
klagosångerna vid templets raserade murar ha tystnat — när
gråterskorna vid klagomuren en gång börja jubla över sin väntans
uppfyllelse — när timlig fullbordan icke längre ger rum för
andlös väntan, extatisk spänning eller resignerad ståndaktighet.
Vad skall då ske? Utan väntan lever ingen religion. Skall
judaismens förväntan på messianska tider djupna och
förandligas? Skall för första gången i historien medgången lära ett
folk, vad motgången skymt? Det svåra ordet är i detta fall:
Guds rike är invärtes i eder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
