Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Decemberupprorets hundraårsminne. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 CARL HALLENDORFF
tronen efter sig åt den yngre brodern Nikolaus. Men manifestet
bekantgjordes icke. Alexander lät originalet förseglat förvaras i
Uspenskij katedralen i Moskva samt överlämnade likaledes
förseglade kopior till riksrådet, heliga synoden och senaten i
Petersburg; på samtliga dessa depositioner hade han
egenhändigt tecknat förordnandet, att vid hans död förseglingen skulle
brytas, innan någon som helst annan åtgärd träffades. Utom
den kejserliga familjens medlemmar voro i hemligheten invigda
endast ett par särskilt förtrogne, främst Alexanders pålitligaste
verktyg general Araktjejev.
Vilka motiv, som förmådde Alexander till denna
hemlighetsfullhet, lär väl aldrig upplysas. Man har visat på hans
förmodade avsikt att abdikera, då han velat hålla avgörandet i sin
hand till det stora ögonblicket. Man har gissat, att han genom
den fullständiga överraskningen hoppats förekomma de intriger
och revoltförsök, som annars sedan ett sekel varit så gott som
oundgängliga vid ryska regentskiften. Kanske var det ytterst
ett utslag av den mystik, varmed han älskade att omgiva sina
handlingar? Hur som helst räknade han ännu på rymlig
verksamhetstid och trodde sig ha gjort nog, för att allt skulle
förlöpa i ostört lugn. I båda hänseendena ett falskt hopp!
Den verklige tronföljaren storfurst Nikolaus var vid
Alexan-dess död 29 år gammal, förmäld med en preussisk prinsessa
och genom starka personliga vänskapsband förenad med
gemålens anhöriga i Berlin. Dessa förbindelser voro ingen
rekommendation i ryssarnas ögon, särskilt icke i gardesofficerarnas,
som i Nikolaus lärt frukta och hata en småaktig pedant av den
illa sedda preussiska knekttypen. Nikolaus var icke okunnig
härom men hyste trots gardenas beryktade inflytande vid
åtskilliga föregående tronskiften ingen tvekan om sin rätt, när
dödsbudskapet kom. Dock — han fann sig utan de
medhjälpare, på vilka han väl räknat.
Ryssland hade under Alexanders senare år i ledande ställning
en enda handlingens man, Araktjejev. Säkerligen rikets
allmännast hatade man var han just därför Alexander desto
värdefullare, ty hos honom fanns aldrig etf ögonblick tvekan att
utföra härskarens befallningar, och lika litet fingo några hinder
möta under verkställandet. Araktjejev skulle därför med sin
järnhand ha tryggat, att den döde kejsarens vilja på denna
viktiga punkt utfördes, men just vid den tiden var han ur spelet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
