Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nya romaner och berättelser. Av O. Wieselgren - Ernst Didring: Stormens öar - Albert Engström: Agnarna och vetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 45
avseende på tråkighet torde arbetet kunna betecknas som facil e
princeps bland författarens totalistiska postillor. Fortsätter han i samma
riktning, lärer han snart komma att råka ut för Hammarspiks sorgliga
öde:
Du skrev, jag tror du skriver än,
men läsa’t ville ingen.
Den romantiska titeln Stormens öar, som Ernst Didring givit sin
senaste bok, förefaller tillkommen mera i prydnadssyfte än för att
giva någon föreställning om skildringens egentliga beskaffenhet, ty med
undantag av ett eller annat blåsväder råder det hela boken igenom
ett särdeles tempererat klimat. Det hela är endast en ordinär
skärgårdshistoria, i stort sett varken bättre eller sämre än genrens övriga
produkter inom vår litteratur. Ingredienserna äro ungefär de
vanliga: midsommardans, storfiske, familjetrassel, slagsmål med
knivskärning, bröllop med stort kalas och så till slut, som det enda
originella inslaget, en skildring av festligheterna vid Vegas återkomst efter
nordostpassagens upptäckande. Författaren berättar ärligt och
sakligt men knappast särdeles fängslande. Att han hela tiden haft
Hemsöborna i tankarna är tydligt, men av det festliga sommarlynne, som
förlänar detta verk dess enastående tjusning, har han ingenting fått
med. Han är alltför bunden av sitt material, alltför ängsligt
noggrann i att hålla sig till det exaktas prosa, och därför har han väl
lyckats åstadkomma en fullt vederhäftig verklighetsskildring men
däremot icke ett verk av levande dikt och fantasi.
Albert Engström har aldrig skrivit någon skärgårdsroman, men trots
detta lever skärgården i hans poesimättade ögonblicksbilder med
starkare liv än i den mest samvetsgranna och detaljerade skildring. Sin
sista bok har han kallat Agnarna och vetet, enligt egen uppgift av
den anledningen att hans kollega i Svenska Akademien Fredrik Böök
en gång karaktäriserat hans författarskap som en något ojämn
blandning av dessa båda element. Men Albert Engström försvarar sig
genom att hänvisa på det faktum att enligt vetenskapens senaste resultat
även agnarna innehålla åtskilliga viktiga och värdefulla näringsämnen,
vilka vår fysiska organism icke utan våda kan undvara. Det får
erkännas, att hans nya bok innehåller prov på båda slagen av
ingredienser. Ett par småsaker äro kanske litet obetydliga, men i gengäld
rymmer samlingen så ypperliga berättelser som Vår i Västergötland,
Biljer i Bolum och Målare Petersson. Särskilt naturskildringarna visa
att författarens iakttagelseförmåga är lika frisk som någonsin. Albert
Engström berättar i en liten skizz att han en gång på sin ägande
gård invid Grisslehamn lyckats överraska Pan själv, ehuru blott i ett
kort och försvinnande ögonblick — guden skrämdes nämligen på flykten
av tre motorbåtsgrosshandlare med K. S. S. S. i mössorna. Men om
också hans möte med skogarnas konung blev helt kort, så hade det
dock en viss inverkan på honom, ty ibland är det verkligen som om
han såge naturen med Pans öga. Det är denna solglittrande friskhet
i naturskildringen som framför allt fängslar i Albert Engströms be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
