Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nya romaner och berättelser. Av O. Wieselgren - Gustaf Hellström: Sex veckor i Arkadien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 LITTERATUR
rättelser, och för dess skull överser man gärna med deras här och
var framträdande ojämnheter i stil eller molivval.
Gustaf Hellström har nu hunnit fram till tredje bandet av sin
självbiografiska romanserie En man utan humor. Den nya delen
bär titeln Sex veckor i Arkadien och utgör fortsättningen av den
i En mycket ung man påbörjade skildringen av Stellan Petres
universitetstid. Handlingen är icke särdeles komplicerad. Den unge man,
kring vilken tilldragelserna gruppera sig, har som många andra av
sin generation tröttnat på de långa och många diskussionerna i
politik och religion och i stället börjat gravitera över åt den
egentliga vetenskapen, där han hoppas på att finna en avledare för sin
intellektuella oro. Men hans goda föresatser rubbas därigenom att
ett nytt element helt plötsligt och oförmodat gör sitt inträde i hans
liv: kärleken. Förut blott bekant med och för övrigt även hårt märkt
av dess mest cyniska karikatyr, fängslas han nu av en kvinna, stark,
frisk, behagfull och intelligent men på samma gång utrustad med ett
drag av eggande otillgänglighet, som lockar hans alltjämt romantiskt
sökande temperament. Men deras förhållande utvecklas aldrig till
den medvetna och lugna harmoni, som kanske av den trevande
romantikern skulle kunnat göra en verkligt ansvarsmedveten och helgjuten
personlighet. Vad han har att giva är föga mer än vaga stämningar,
en smula romantisk filosofi och litet litteratur, mest för övrigt av den
sort som för tjugu år sedan var modern bland universitetens unga
drömmare: Rainer Maria Rilke, Stefan George, Richard Dehmel och
några andra. Men detta konturlösa stämningsliv är i grunden
omoraliskt, därför att det inrymmer ett drag av omedvetet självbedrägeri:
den svaga karaktären poetiserar sig själv och sina känslor i avsikt
att därigenom undslippa avgörandets ansvar. Det är därför lätt
förklarligt, att Stellan Petres kärlek lider ett ohjälpligt skeppsbrott vid
första allvarliga konflikt med den brutala verkligheten. Den kvinna,
med vilken han genomlevat sina flyktiga veckor i Arkadien, kan ej
bära följderna av sitt handlingssätt utan tar sitt eget liv, och själv
vet han i sin förtvivlan ingen annan råd än att avbryta sin bana och
fly från den omgivning som sett både hans korta lycka och dess
katastrofala avslutning.
Gustaf Hellström är en god skildrare, och hans »confession d’un
enfant du siécle», för att använda den bekanta Mussefska titeln, kan
därför ingalunda betecknas som ointressant. Interiörerna från det
lundensiska studentlivet för tjugu år sedan ha dessutom sitt givna
värde som tidsbilder, om de än kanske synas en smula ensidigt
uppfattade och återgivna. Så starkt estetiskt inriktad som han vill göra
gällande var väl dock icke den tidens studentgeneration. Vid sidan
av den romantiskt-estetiska strömningen gick även en annan,
tenderande åt skärpt vetenskaplig stringens och dessutom i politiskt
hänseende starkt nationellt betonad, men denna kommer föga till tals
hos Hellström. Det sammanhänger väl innerst med grundfelet i hela
denna romanserie, med vilken han nu sedan flera år sysslat.
Huvudpersonen är för ensidig och blek för att kunna intressera. Han ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
