Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ny svensk lyrik. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Ragnar Jändel: Heden och havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 53
Jag skulle gärna vilja citera mer ur denna starka diktbok, men
det bjuder emot att rycka flera strofer ut ur det utomordentligt fasta
sammanhang, vari de gjutits in. — Karin Ek är kanske den av våra
skaldinnor, som vackrast givit uttryck åt speciellt kvinnliga drag:
hängivenhet, ömhet, förtröstan. Hon fullföljer en tradition, som skänkt
vår vitterhet mycken i bästa mening patetisk dikt.
Det ligger nära till hands att behandla Ragnar Jändels Heden och
havet i sammanhang med Karin Eks samling. De två diktarna ha i
viss mån samma andliga orientering, och i båda böckerna spela de
religiösa motiven en framträdande roll. Ragnar Jändel har under
sin korta diktarbana hunnit att samla många lyssnare kring sig. Han
är en skald för inåtvända och ensamma naturer. Det är vårlig
tystnad kring hans strofer, en stämning som fångas bäst med det
utslitna och missbrukade ordet: frid. Landskapet som tonar in i hans
lyrik är barndomsbygden och den ligger där hedens armod möter
»det vida havets rö»:
Men står jag alltför länge
och lyts till havets sus —
bakom mig kallar heden
med fattigt låga hus.
Och griper hedens armod
och minnets bitterhet —
framför mig glänser havet
i blå oändlighet.
Han har en ömhet för blommor, som närmast är släkt med några
av de unga målarnas; han tecknar stänglar och strån med samma
kärleksfullhet som t. ex. Hilding Linnqvist. Flerstädes i den nya
samlingen skildrar Jändel, hur han från en hatisk proletärstämning
nått fram till den ljusa kärlekskult, som lärt honom fånga skönheten
hos stilla och undanskymda ting. Den som läst Jändels
självbiografiska roman Den trånga porten känner närmare till den märkliga
utvecklingsprocess han genomgått.
Jändels form är sval, klar och grätten. Det är inte svårt att se
vem som varit hans lärare. Bakom mer än en strof hör man den
spända klangen från den unge Vilhelm Ekelunds instrument. Från
denne »vägledare» har han synbarligen också övertagit förkärleken
för antika versmått. De ligga väl till för honom; han behandlar
dem med fin känsla för harmoni och distinktion:
I silverslöjor stodo alla träden
och över dem i luftens stränga blånad
sam obeskrivligt glänsande och härlig
en sky av guldljus.
Berusad öppnade jag fönstret — luften
i bistert ljusa vågor vällde mot mig
och glad och drömfri vände sig min lust till
den nya dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
