Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ny svensk lyrik. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Hugo Gyllander: Rytmer - Richard Vallner: Dikter - Hugo Tigerschiöld: Dikter 1900—1925 - Erik Lindorm: Valda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 LITTERATUR
innehåller mest reflexionsdikter, korta betraktelser, ofta över bibelord,
i regel tämligen glanslösa men alltid utmärkta av en säregen
personlig pregnans. Man böjer sig för det bleka allvaret, den förnäma
andligheten hos denne skald, och man respekterar hans stolta attityd
mot en samtid, som han ej kan förstå. Apollon har icke varit honom
särskilt nådig. Hans poesi är en karaktärens poesi; det finns en
äkthetens intensitet, som bränner sig igenom även det torftigaste
uttryck. Vackert har han formulerat sitt »credo» i strofen:
Ty ännu stacks lyckan aldrig i hand.
Den gavs blott som lön för en möda
åt en obruten vilja, en kämpande tro,
åt en levande själ bland de döda.
Richard Vallner har mig veterligen icke förut framträtt som
lyriker. Hans till julen utgivna Dikter är en tämligen diger samling,
och — det måste genast sägas — en tämligen slätstruken. Allting
är ärligt, poeten draperar sig icke och kliver icke omkring på koturn.
Det är dagboksblad skrivna av en medelålders man, en »tjänsteman»,
och han biktar sin leda och bitterhet, sina förhoppningar och sin
glädje, när luften någon gång lättar kring honom. Versen flyter förbi,
för det mesta banal och konturlös och någon lycklig gång formad så
att ett anslag, en bild stannar kvar i minnet.
Hugo Tigerschiöld har i en ståtligt utstyrd volym samlat sina
Dikter 1900—1925. Boken rymmer en del blek tankelyrik, ett fång
gårdsherrepoesi, delvis med en gruvligt ledsam folklig ton, ett par
ganska monumentalt utformade kantater — och två starka dikter: det
lilla gripande impromptut »Jul» och den melodiskt susande sången
»Jorden».
Till sist återstår för anmälaren att på det varmaste anbefalla Erik
Lindorms Valda dikter åt alla, som hysa intresse för den lyrik,
som nu lever och blomstrar i vårt land. Gamla vänner till
Lindorms dikt återse i denna samling gamla kära bekanta, och de, som
till äventyrs icke förut stiftat bekantskap med denna djupt
personliga lyrik, få här ett tillfälle att lära känna den i hela dess bredd
och fyllighet. Skalden har alltid varit mycket granntyckt, då han
lämnat ifrån sig en diktsamling. Hans Valda dikter är också nästan
lika omfångsrik som hans Samlade dikter skulle bli. Den till julen
utgivna samlingen omspänner hans produktion från 1908 till och med
1922. Lindorm är sig egentligen överraskande lik från första sidan till
den sista. Hur säker på sin sak var icke den nittonåring, som
debuterade år 1908 mitt i 90-talets efterblomstring med dessa knotiga och
energiska strofer! Erik Lindorm är utan tvivel en av den svenska
diktens mest ursprungliga och mest äkta begåvningar, och hans Valda
dikter framlägger de mognaste resultat, som vår lyrik nått fram till
efter Anders Österling.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
