Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor januari 1926 - Wilhelm II och hans män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 DAGENS FRÅGOR
blivit försvagade. Världskriget medförde till en början en stegring i
hyllningskörens innerlighet, då hans roll såsom »fredskejsare», som
förde ett honom påtvunget krig, gav honom en viss auktoritet även
inom förut oppositionella tyska kretsar. Men snart kom omslaget.
Därtill bidrog knappast fiendemakternas hänsynslösa
propagandakampanj mot den tyske kejsarens person, varunder de grövsta
smädelser riktades mot denne »djävul i människohamn», denne
»storslaktare» och »ärkemördare», detta »sataniska majestät». Den
upplösning av det tyska kejsardömet, som blev en följd av krigets
övermänskliga påfrestningar, åtföljdes av en icke onaturlig kritik av denna
regims högste bärare. Denna reaktion utvecklade sig hastigt till ett
intensivt hat under intryck av det rikliga upplysningsmaterial till den
föregående tidens historia, som den nya regimens män drogo försorg
om att framlägga i syfte att förbättra sitt lands anseende. I
synnerhet de beryktade randanteckningar, som kejsaren impulsivt brukade
göra på viktigare aktstycken, gåvo en ofördelaktig belysning åt den
höge läsarens sinnesförfattning. Memoarer och uttalanden av ledande
personer, som i olika egenskaper kommo i beröring med kejsaren,
göto olja på elden. Och resultatet blev att den geniale härskaren
av Guds nåde, den beundrade kraftgestalten på Tysklands kejsartron
blev endast en ynklig neurasteniker, en viljesvag bluffmakare, vars
energi uppslukades av ansträngningen att ge sig sken av kraft och
storhet.
I denna gestalt framstår exkejsar Wilhelm i ett nyligen utgivet
arbete under titeln Wilhelm der Zweite av den tyske
skriftställaren Emil Ludwig (Berlin 1925, 495 s.). Arbetet förtjänar
uppmärksamhet icke därför att det meddelar några nya fakta, utan därför
att det är ett första allvarligare försök att ge en psykologisk
karakteristik av den siste tyske kejsaren och att klarlägga orsakerna till
hans tragiska öde. Det är icke någon genomförd biografi.
Författaren framställer en serie dramatiskt återgivna situationsbilder med
särskilt framhävande av de omständigheter, som kunna ställa
kejsaren i en oförmånlig dager. Han har en omisskännlig motvilja
mot föremålet för sin skildring, och han har förtjust ägnat sig åt
den ingalunda svåra uppgiften att i det föreliggande källmaterialet
få belägg för den bild av vankelmod och övermod, nyckfullhet och
halsstarrighet, yttre glans och inre fattigdom som han målar. Otaliga
äro motsägelserna i kejsarens egna uttalanden, ständigt växla hans
stämningar. Hans impulsiva, hastigt fällda omdömen, till yttermera
visso klädda i ett allt annat än värdigt språk, äro mycket
tacksamma för illvilligt utnyttjande. Hans självmedvetenhet tar sig rent
groteska uttryck. Då hans livläkare en gång beklagade honom för
att han hade »ein kleiner Schnupfen», svarade han: »Ein grosser
Schnupfen! Bei mir ist allés gross». Hans militära
självöverskatt-ning är flerfaldiga gånger bestyrkt. Denna självtillräcklighet
förenades med stark motvilja mot verkligt arbete. Nervöst flög hans ande
från det ena till det andra. Ständigt i rörelse undvek han stillheten
och skydde det lugna begrundandet. Hela hans tillvaro blev ett yt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
