Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor januari 1926 - Wilhelm II och hans män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 DAGENS FRÅGOR
under världskriget framdrevo katastrofen. Det är ett många gånger
i historien iakttaget oförklarligt problem, att undersåtar ha ett stort
tålamod med sina olämpliga herrar. Wilhelm II:s omgivning tålde
mycket av sin herre i fråga om nyckfullt och obehärskat
uppträdande. Men ingen ingrep tillräckligt för att avvärja de faror, som
hotade. Man sköt glatt skulden på den olycklige stackare, som
genom naturens ordning fått sig övermäktiga uppgifter pålagda.
I själva verket är Ludwigs bok, om den också främst riktar sig
mot kejsaren, en nedgörande kritik av dem, som hörde till dennes
rådgivare, privata eller officiella. Och det vore synnerligen orättvist
att icke tillbörligt beakta denna sida. »Hans majestät får ej störas
med dåliga nyheter», »Hans majestät behöver sol», med dylika fraser
avfärdas betänkligheterna. Det är icke tu tal orn att Wilhelm II:s
olycka till stor del hade sin grund i att han blev förstörd av sin
omgivning. Ett och annat, som Ludwig förebrår kejsaren, var denna
omgivnings påhitt. De vanliga hovintrigerna, som framkallade
smicker och förställning, förekommo flitigt. Ingen ville vedervåga sin
ställning genom ett ingripande. Lika många som de voro, vilka
bugade sig och av egna intressen togo plats bland beundrare och
anhängare, lika få voro de, som stodo kejsaren nära personligen.
Ingen nådde den grad av intimitet som furst Philip zu Eulenburg.
Denne sade nog kejsaren vissa sanningar, men han gjorde det för
sällan och utan tillräckligt eftertryck. Han såg redan tidigt många
av de faror, som hotade, men han visade dem ej för kejsaren. Han
diskuterade dem med Holstein, men sedan båda lättat sitt hjärta för
varandra, tego de och fortsatte sin verksamhet som om ingenting
hotade. Furst Bulow, som hade större förutsättningar att både se
och handla, giorde ingendera delen. Genom smicker vann han ett
mäktigt inflytande över kejsaren och slog sig till rö med den tanken,
att han, så länge han satt vid makten, skulle kunna undvika de
värsta blindskären för både kejsaren och hans land. Moltke den
yngre var mera klarsynt än de flesta andra, men han var preussisk
militär och hade lydnadsplikten för starkt inpräntad för att förmå
sig till alltför hård kritik av den högste krigsherren. Kejsarens
fackmilitära ingripanden lyckades han dock i stor utsträckning inskränka,
och han fann sig trots detta icke annat än väl bemött. Flera
yttranden såväl av Moltke som av Ballin m. fl. ge vid handen, att
kejsaren icke var oresonlig utan lät sig ledas vid förståndig
behandling. Det vilar ett stort ansvar över de män, som icke begagnade
sig av denna möjlighet utan i stället med olika medel ökade kejsarens
självöverskattning. Ministrarna förelade honom endast väl förberedda
utdrag ur akter eller tidningar, varur allt pinsamt tagits undan.
Ambassadörerna i utlandet skrevo ofta särskilt beställda, för kejsarens
stämningar avpassade rapporter. Olika samhällsklasser tävlade i
underdånighet och hyckleri. Intet under, om kejsaren förlorade alla
proportioner på sig själv och sin ställning.
Ludwigs karakteristiker äro i stor utsträckning träffande, men det
vore säkerligen oförsiktigt att betrakta dem såsom slutgiltiga, byggda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
