Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carl Ifvarsson. Ett bidrag till hans politiska karakteristik. Av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 EDVARD THERMAENIUS
slag, som de icke gillade, men de voro oförmögna att emot första
kammaren och regeringen genomdriva sina önskemål. Det är
därför icke att undra på, att den politiska epok, som 1867 tager
sin början, i mångt och mycket präglas av olust och
stillastående, av ett evigt och tröstlöst gräl. Ihågkommas bör blott den
gamla satsen, att felet i dylika fall sannolikt icke endast är den
ena partens.
Att under sådana mången gång pressande förhållanden
»bondeväldet» likväl icke blev tyngre, och att det ej på något sätt
urartade till desperation — vartill frestelser ingalunda böra ha
saknats — torde ha berott på åtskilliga med varandra samverkande
gynnsamma faktorer. En av dessa är utan allt tvivel Carl
Ifvarssons inflytande. Att det var till lycka ej blott för
lantmannapartiet utan för hela den politiska utvecklingen i vårt
land, att den maktägande bondeklassen som sin främste
företrädare ägde en man av hans begåvning och karaktär, borde
vara ställt utom allt tvivel.
Både som människa och politiker framstår Carl Ifvarsson i en
jämförelsevis mycket klar dager. Anledningarna därtill äro flera,
men den viktigaste, att han förvisso icke var någon särskilt
komplicerad natur. Han var skarpsinnig, kylig, försiktig, arbetsam och
hederlig; jå han ägde dessa egenskaper i en sällsynt hög grad.
Det fanns hos honom föga av motsägelser. Hans mångomtalade
slughet, hans försiktiga, ofta till synes intetsägande formuleringar
fördölja icke den konsekvens, målmedvetenhet och rättrådighet,
med vilka han under hela sin offentliga verksamhet strävade
mot ett och samma mål.
Här är icke platsen att följa hans bana såsom självägande
bonde och en av sin hemtrakts mest betrodde och anlitade
män. Hans stora förmåga och många förtroendeväckande
egenskaper i övrigt gjorde det självfallet, att han snart skulle
beklädas med det högsta medborgerliga uppdraget. Redan tidigare
påtänkt blev han 1859, vid 41 års ålder, vald till riksdagsman.
I riksdagen blev han under sin första tid föga använd. Redan
från början stöttes han bort av den i hans ögon onödiga striden
mellan de traditionella grupperna i bondeståndet, konservativa
och liberala. Han fann emellertid, som han säger, att de
ståndsbröder, som mest »lyste i tidningarna» eller skröto på klubben
över insikter och förmåga, i själva verket ej voro honom så
särdeles överlägsna. Han bidade därför sin tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
