Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Nationernas förbund. En ny diplomatisk metod och frågan om Europas verkliga trygghet. Av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATIONERNAS FÖRBUND 119
mande för den ensidiga populära uppfattning som i själva den
militära försvarsberedskapens förhand en varo ser en krigsrisk.
En hel eller halv nedrustning på egen hand — såsom den svenska
av år 1925 — faller principiellt utanför förbundets program och
får, särskilt i fråga om en stat i ett betydelsefullt europeiskt
flygelläge, en omisskännlig anstrykning av europeisk illojalitet.
Efter Locarno äro Europas krigsrisker i ännu högre grad än
hittills till finnandes i Östeuropa. Det olycksaliga splittrandet
av den österrikisk-ungerska federativstaten, Ungerns delning, det
oförsvarliga styckandet av Ober-Schlesien, den väst-preussiska
korridoren — allt detta har lett till förhållanden, som icke i
längden kunna bliva bestående.
Frågan är: skola de nödvändiga framtida korrigeringarna i
dessa hänseenden kunna genomföras på fredlig väg? Eller måste
Europa här emotse i framtiden ofrånkomliga krig och krigshot?
Skulle en fredlig avveckling av dessa förhållanden bliva omöjlig
behöver man, efter Locarno, kanske icke befara annat än lokalt
begränsade krig, vilka icke nödvändigt behöva erhålla samma för
Europa ödeläggande verkan som det fransk-tyska revanchekriget
skulle hava fått. Men skall man kunna hoppas på en fredlig
reglering, synes någon annan utväg icke stå öppen än att basera
detta hopp på Nationernas förbunds fortsatta verksamhet.
Men förutsättningen härför är, enligt min mening, att förbundet
blir ett embryo till ett europeiskt statsförbund.
Genom avståendet från den gamla neutralitetsrätten hava de till
förbundet anslutna staterna redan — faktiskt om än icke rättsligt
(då ju rätten till utträde ur förbundet står öppen) — uppgivit en
del av suveräniteten i äldre mening. Priset för en verklig
organisation av Europas trygghet är ett ytterligare steg på denna väg
— och det ligger intet orimligt i att åtminstone de senast
tillskapade och genom i huvudsak av dem själva oberoende
faktorer tillkomna staterna i främsta rummet få finna sig i de för
Europas fred nödvändiga suveränitetsinskränkningarna.
Någon annan utväg att effektivt organisera freden i Öst-Europa
torde i varje fall icke stå till buds.
Ännu är förbundet ej i stånd att fylla uppgifter av denna art.
Men efter Locarno förefinnes möjligheten att en samlad europeisk
opinion — vilken ännu ej är fullt medveten, men som tydligen
är en marche — så småningom skall kunna nå den styrka, som
kräves för att giva förbundets verksamhet den nödvändiga ökade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
