Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Biographica. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 128
säga om detta. I ungefär samma förmånliga läge befinna sig de
bildande konstnärerna samt en och annan märklig representant från
de tiljor, som föreställa världen. Men härutöver är det egentligen
blott två kategorier, som det nu för tiden tyckes löna sig att något
intimare presentera för allmänheten — åtminstone om man får döma
efter förläggarnas lust att trycka bidragen till deras livshistoria. Det
låter kanske hädiskt att ställa dem sida vid sida, ty den ena gruppen
är de religiöst och filantropiskt betonade, vilkas biografier adressera
sig till uppbyggelselitteraturens många vänner, den andra åter är de
sorglösa livsnjutarna, vilkas älskvärda konst att vira rosor kring
nötta vandringsstaven tycks komma ett tungsintare släkte att ett
ögonblick glömma törnetaggarna under det fagra höljet. De
psykologiska förklaringsgrunderna till detta skenbarligen förvånande
sammanträffande torde ej vara alltför svårfunna och kunna därför lämnas
å sido. Faktum är emellertid, att berättelsen om en gustaviansk
hetär eller en å-la-modisk kavaljer från rokokon liksom orn en
väckelsepredikant eller nitisk deltagare i församlingsarbetet (allra helst
arbetet bland samhällets olycksbarn) kan finna ungefär hur stor
läsekrets som helst, medan det icke alls är tal om någon publik för
biografierna över statsmän, diplomater, krigare, politici, lärde och
praktiska affärsmän. Den som tvivlar, kunde roa sig att i någon en
smula bokligt intresserad krets bringa Axel von Fersen på tal: de
närvarande skola visa djupt deltagande för hans hemska öde och
antagligen vara ganska väl initierade i hans franska kärleksroman,
men upplyser man då, att det icke var den yngre utan den äldre
Fersen, som åsyftades, blir svaret med en undertryckt gäspning, »jaså
den, jå den känna vi verkligen inte till».
Det är nöjet eller uppbyggeisen, ibland kanske också en lämplig
förening av båda, som folk vanligtvis söker i biografierna, och då
flertalets livsöden kanske ge rätt litet stoff för vare sig muntra eller
djupt allvarliga betraktelser, tyckas de icke angå någon, sedan de genom
de tre skovlarna mull och den oundgängliga boutredningen äro
avslutade. En annan sak, som berör författarna mera än läsarna, gör
sitt till. Det är så oändligt bekvämt att röra sig inom de stereotypa
ramar, som omsluta det sorglöst egoistiska njutningsäventyret eller
den allvarstyngda själens brottning med sitt salighetsspörsmål,
problemen upprada sig i båda fallen enkla och lättlösta, och författaren
behöver ej mycket mer än hjälpen av ett par tunna brevbuntar för
att tämligen tillfredsställande skilja sig från sitt ämne. Männen i
praktisk livsgärning av ena eller andra slaget däremot äro icke lika
lätta att få på kornet, ty för dem måste man ha besväret att intränga
i de reella problem, ofta för vår tid högst obekanta till beteckningen
fastän kanske i verkligheten överraskande snarlika våra egna, åt vilka
de ägnat sina krafter. Att gripande skildra d. y. Axel von Fersens
och Marie Antionettes kärlekssaga är lika lätt som det vore
besvärligt att göra den äldre Fersen med hans politiska strävanden fullt
begriplig för det nutida släkte, som i själva verket skulle ha sällsynt
mycket att lära av den store hattchefens både triumfer och nederlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
