Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26. 2. 1926 - Frågan om arbetsfreden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 DAGENS FRÅGOR
ning om obligatorisk skiljedom vid allmänna företag, undersökning
av blockad väsendets oarter, garanti mot avtalsstridiga strejker vid
jordbruket m. m. Socialdemokraterna opponerade sig, men riksdagen
beslöt skrivelse om utredning, vilken av ministären Oscar v.
Sydow-Eimquist anförtroddes åt herr Cederborg, som emellertid föll nov. 1922,
ett välbehagligt offer för den Thorssonska kommittéslakten. Genom
motioner i riksdagen hölls dock frågan vid liv, och socialminister Malm
i Tryggerska regeringen uppdrog sept. 1924 åt socialstyrelsen att
fortsätta den avbrutna utredningen, och där hade den ännu vilat, därest
icke ett initiativ från den nuvarande socialministern bragt den på
ny bog.
Kommunalarbetarna i vårt land ha icke heller försummat att sätta
allmänhetens tålamod i detta fall på prov. Deras målmedvetna aktion
mot de svenska stadskommunerna, i syfte att förskaffa sig
övernormala arbetsvillkor,och våra merendels av socialdemokratiska majoriteter
behärskade kommunalkorporationers svaga position gent emot dessa
krav ha upprepade gånger under de sista åren utförligt skildrats i
denna tidskrift. Städerna önska ingenting hellre än att
återuppliva den förhandlingsordning om obligatorisk skiljedom jämväl i
intressetvister, som under åren 1919—23 var bifogad de tre
storstädernas kollektivavtal med kommunalarbetarna, men som dessa
senare uppsagt. I samma predikament befinna sig de enskilda
järnvägarna, vilka under åren 1908—1918 likaledes hade ett numera av
fackförbunden undanröjt stadgande om skiljedom för alla slag av
tvister. Arbetsfredens tryggande vid ovannämnda samhållsviktiga
företag är av så fundamental betydelse för alla medborgare, att
kravet härpå icke låter sig i längden avvisa. Skulle fackorganisationerna
framhärda i sin gruppegoistiska genstörtighet mot en frivillig
överenskommelse härom, vartill arbetsgivarparten i varje ögonblick är
beredd, kommer säkerligen lagstiftning att tillgripas. Den nuvarande
majoriteten i riksdagen hyser alltsedan 1921 samma uppfattning om
ofrånkomligheten av en sådan lagstiftning; vid årets riksdag ha
motioner härom väckts från såväl högern som liberalfrisinnat håll.
Frågan har nu även kommit upp i ett annat sammanhang. Efter
den stora, men dessbättre kortvariga lockouten i fjol våras blev
arbetsfreden på nytt plötsligt aktuell. Herr Mauritz Hellberg
interpellerade socialminister Möller om hans intentioner i detta ämne.
Denne svarade den 26 maj 1925, att han övervägde möjligheten av
att genom fria förhandlingar mellan parterna få utrönt, hur långt
dessa kunde inbördes enas om vissa fredsbetryggande åtgärder och
huruvida förutsättningar funnes för att legalisera den sedvanerätt, som
under årens lopp uppvuxit på detta område. Tanken var icke ny.
Just denna i Danmark med framgång prövade metod har länge
anbefallts inom den socialpolitiska diskussionen, men det syntes i alla
fall förtjänstfullt att komma från ord till handling. Socialministern
infriade dock icke sin utfästelse förrän den 29 jan. i år, och då efter
uttrycklig påminnelse först i remissdebatten och sedan genom
inter-pellation i Andra kammaren av herr Otto Järte, vilken efterlyste åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
