Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26. 2. 1926 - Sockerstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 DAGENS FRÅGOR
mer eller mindre förenade sysselsättningarna torde det vara svårt att
finna en enda riksdag, där ej undergången förklarats stå för dörren
och de för tillfället maktägandes ansvar för eländet inför samtid och
eftervärld varierats i alla tonarter. Man har svårt att värja sig för
den slutsatsen ur kontrasten mellan dessa två slag av utveckling, att
det ej har varit nyttigt för näringslivet att lita till statens hjälp i
varje ögonblick. Denna barnalärdom har alltså visat sig bevara ett
berättigande som kanske t. o. m. är större än det som kan tillmätas
än så hållbara teoretiska bevis för tullskyddets tendens att sänka
ett lands ekonomiska nivå.
Om någon industri har visat sig som den rådande
handelspolitikens sorgebarn framför andra, så är det sockerindustrien. Ett par
siffror till klarläggande av dess ställning i tullhänseende belysa frågans
ena sida.
Den ursprungligen till stor del som finanstull tänkta raffinadtullen
(alltid frånsett den på inhemsk och utländsk vara lika höga skatten)
utgjorde ända till l september 1906 det fast otroliga beloppet av 33
öre pr kilogram. Sedan sänktes den visserligen successivt ganska
raskt och hade vid krigsutbrottet hunnit ned till 11 öre. Men t. o. rn.
detta betydde med dåvarande utländskt sockerpris — 23 öre enligt
importörernas deklarationer — en tullsats på 48 procent, sålunda nära
hälften av värdet vid tullgränsen, och utgjorde säkerligen en av de
relativt taget högsta satserna i hela den svenska tulltaxan. Satsen
har sedermera nominellt sjunkit till 10 öre och realiter genom
penningvärdets fall sjunkit ännu mer, men dock mindre än man skulle
ha väntat; i förhållande till New Yorks notering för november 1925,
33 öre pr kg., är tullsatsen fortfarande 30 procent, vilket kanske dock
får minskas något med hänsyn till transportkostnaden.
Ännu mer belysande är kanske det totala tullbeloppet
sammanställt med den totala produktionskostnaden. Enligt Svenska
sockerfabriksaktiebolagets publicerade kalkyl för 1925/26 års kampanj räknas
med en tillverkning av 165,500 ton raffinad, vilket med 100 kronors
tullsats pr ton ger en tullbörda för konsumenterna på 16Y2
millioner kronor, varav intet kommer in i statens budget, emedan allt går
direkt till producenterna. Enligt samma kalkyl utgöra de totala
produktionskostnaderna 50,3 mill. kr., d. v. s. tullbördan utgör nästan
jämnt en tredjedel därav. Då det talas så mycket om de
arbetstillfällen sockerindustrien bereder, har det sitt intresse att tillägga, att
de totala avlöningarna vid råsockerbruk och raffinaderier — ej vid
själva betodlingen — enligt kalkylen uppgå till 13,2 mill. kr., sålunda
väsentligt mindre än den totala tullbördan. Betraktas tullskyddet
som ett medel att sysselsätta arbetskraft inom själva industrien, finner
man alltså att det skulle kosta svenska folket 3,3 mill. kr. mindre
om året att fullt underhålla hela arbetspersonalen, inklusive alla
tjänstemän, under sockerkampanjen utan att låta den utföra något arbete
alls. Sammanställt med — den ytterst berättigade — oviljan mot att
underhålla arbetslösa i stället för att sörja för lönande sysselsättning
åt dern, ter sig ett sådant läge snarast häpnadsväckande. Likväl in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
