Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 26. 2. 1926 - Sovjetrysk bondepolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 DAGENS FRÅGOR
Situationen 1921 var katastrofartad. Systemet hade ohjälpligt kört
fast. Även de mest omfattande våldsåtgärder på landsbygden
förmådde ej bryta böndernas sabotage, och på flera håll, såsom i
Väst-Sibirien, stod väpnat uppror för dörren.
Det var denna situation på jordbrukets område, som långt mer än
industriens tröstlösa läge framdrev Nep — den nya ekonomiska
politiken. Det var nämligen eftergifterna för bönderna — den våren
1921 medgivna rätten att fritt förfoga över sin egen produktion —
som bröt det ursprungliga kommunistiska systemet och framtvang
den inre handelns frigivande. Ty bondens rätt att sälja sin sad var
för honom meningslös, om han ej även erhölle rätt att för valutan
fritt tillhandla sig de varor han behövde. Detta blev också nästa
steg. De följande blevo: införande av ett rationellt skattesystem,,
strävande till budget-jämvikt och slutligen den fasta valutans införande
under år 1923.
Nep’s på andra områden kanske tvivelaktiga resultat har för
jordbruket varit obestridligt välsignelsebringande. Produktiviteten har
sedan 1921 stigit i raskt tempo och närmar sig nu förkrigsnivån.
Denna lyckosamma utveckling har emellertid gått parallellt med
utvecklingen av ett ytterst tryckande beskattningssystem.
Beskattningens återinförande började 1921 med att man pålade en
massa naturaskatter. Sedermera har man mer och mer övergått till
penningbeskattning. Det hårda skattetrycket har för konimuniststaten
varit en nödvändighet. Bondeklassen bär nämligen på sin rygg armé,
sovjet-byråkrati och egentligen även större delen av statsindustrien.
Men det är onekligen förvånande att det överhuvudtaget lyckats att
med en viss effektivitet genomföra en beskattning av så tryckande
art som den nuvarande ryska jordbruksbeskattningen.
Detta har emellertid möjliggjorts främst därigenom, att den från
de radikalt kommunistiska kretsarna utgående reaktion ,mot Nepr
som under 1924 och även senare gjort sig så starkt gällande i
fråga om handel och industri, uteblivit på jordbrukets område.
Här har man låtit den naturliga utvecklingen ha sin gång.
»Byarnas fattigfolk» ha lämnats åt sitt öde. Sedan ett par år är
lösenordet i stället att prisa den »progressive medelbonden». I
praktiken närmar sig detta ideal ganska nära »kulak’en» — byarnas
småkapitalist —, vilken alltjämt officiellt är en styggelse. Man har
emellertid även i stor utsträckning återupptagit Stolypin’s
jordpolitik, d. v. s. utsöndring av fasta individuella jordlotter ur
byarnas gemensamhetsjord. Agrarkodexen av hösten 1922 medgiver
också både arrende och lega av arbetskraft, och genom
lagstiftningsåtgärder av sommaren 1925 (vilka som vanligt endast långt efteråt
legaliserade en faktisk utveckling) hava båda dessa institut betydligt
utvidgats. Den ryske bonden kan numera bruka sin jord, lega arbetare
och utvidga sina besittningar ungefär med samma frihet som i vilket
västerländskt kapitalistiskt samhälle som helst.
Verkliga förhållandet är, att det ryska jordbruket sedan 1921 är
inne på en bestämt utpräglad kapitalistisk utvecklingslinje. Kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
