Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ekonomi och världsfred. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 ELI F. HECKSCHER
mera följt av hindren för utlänningar att göra nya aktieförvärv
i Grängesbergsbolaget och slutligen kulminerande i 1916 års lag
om aktiebolags rätt att inneha fast egendom. Bolag som vill äga
fastighet kan enligt lagen icke ha mer än 1/5 av sitt röstberättigade
aktiekapital på andra än svenska händer; och då alla bolag av
nämnvärd betydelse måste äga åtminstone någon fastighet,
betyder det en nästan generell begränsning av utländsk
kapitalbesittning i aktieform till 1/5 av det egna kapitalet.
Är detta alldeles meningslöst? Ekonomiskt sett är det ej långt
därifrån. Dess närmaste ekonomiska verkan är att driva de
kapitalbehövande företagen över på utländsk upplåning; men då
den utländska upplåningens möjligheter givetvis alltid måste vara
mindre än möjligheterna för alla slag av kapitalimport under ett,
så blir den ofrånkomliga följden en handicap på
kapitalimporten över huvud taget. Därtill kommer att hela lagstiftningen
leder till repressalier från utländsk sida emot svenska företag
som äga utländska filialer eller dotterbolag, sådana som
Tänd-sticksbolaget, SKF, Separator och L. M, Ericsson. Att det
dessutom starkt frestar till kringgående, därpå ha vi nyligen
haft ett pinsamt exempel, avspelat inför öppen världsridå i
London genom det stora målet om Barnängens övergång till
Lever Brothers.
Det är alltså intet tvivel om att lagstiftningen mot
kapitalimporten, samtidigt med att den är av minst sagt tvivelaktigt
gagn, för att icke säga av otvivelaktig ekonomisk skada för det
kapitalimporterande landet, är en viktig anledning till
internationella friktioner. Man möter här en motsats som ingalunda är
sällsynt men knappast tillräckligt uppmärksammad, den
nämligen mellan det fredsvänliga och det kapitalistfientliga inslaget
inom en och samma, nästan överallt i världen mäktiga
åskådning. Särskilt i Norge har föreningen mellan en utpräglad
nationalism, alldeles särskilt på det ekonomiska området, och en
principiell internationalism firat formliga triumfer, men även vår
socialdemokratis ståndpunkt i dessa frågor lider av samma
olösliga motsats. Kapitalet är av naturliga skäl en av de starkaste
internationella krafterna, och vill man ej låta det fullgöra sin
uppgift i olika länder efter bästa förmåga, så kommer man
ofrånkomligt i strid med världshushållningens intresse och ställer sig
på ensidigt, delvis t. o. m. missförstått nationalistisk grund. Detta
är emellertid ingalunda en bestämning för det »privatkapitali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
