Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Medeltidens svenska rimkrönikor i ny dräkt. Av Gottfrid Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 249
sin mån, att något starkare nit för att väcka och utveckla detta sinne
icke har förefunnits hos dem, som i det förflutna genom ställning
och insikter företrädesvis varit satta att vårda vårt nationella arv
av historisk tradition. Vad speciellt rimkrönikorna beträffar — det
är med dem, som vi här av särskild anledning sysselsätta oss —
är en jämförelse med Danmark lärorik. Den gamla danska
rimkrönikan befanns redan ett par decennier efter sin fullbordan så
begärlig för den läskunniga delen av Danmarks befolkning, att den
år 1495, först av alla på danska skrivna arbeten, införlivades med
landets tryckta litteratur. Och trots en språkutveckling, som alltmer
försvårat dess läsning för icke fackbildade, har den genom
århundradena behållit sin popularitet och aldrig förlorat sitt fäste i
folkmedvetandet. Denna påfallande olikhet mellan den danska och de
svenska rimkrönikornas öden beror ingalunda på någon underlägsenhet
hos de sistnämnda i fråga om stil, gestaltningsförmåga och allmänt
värde. En sådan uppfattning har visserligen en gång uttalats av
ingen mindre än N. F. S. Grundtvig, som själv mer än någon annan
i nyare tid har bidragit att vidmakthålla det nationella intresset för
den danska rimkrönikan. Då han år 1816 för att göra denna »Klenodie»
fullt njutbar för dåtida läsare underkastade valda partier av
densamma en varsam språklig bearbetning och i deras sålunda lält
moderniserade dräkt meddelade dem i sin tidskrift »Dannevirke»,
tillkännagav han inledningsvis sin avsikt — den torde aldrig ha
kommit till utförande — att framdeles på samma sätt återge stycken
av de svenska rimkrönikorna för att därmed ådagalägga riktigheten
av sin egen åsikt om den danska krönikans ojämförliga överlägsenhet.
»Hvorvidt jeg dömmer ret om det svenske Mikmak» — så falla hans
ord — »skal jeg en anden Gäng give mine Laesere ät betsenke ved
ät levere et troe Udtog af begge de svenske saakaldte Riimkroniker1
og har intet imod, ät de, der ei kiende Sägen, saalsenge opssette deres
Dom, som det vel kunde synes betaenkeligt ät bygge paa en Skribents
Ord, der aldrig har dulgt hvor lavt han i det hele vurderer Sverrigs
historiske og poetiske Litteratur lige indtil B0gerne af Lagerbring,
som ingen aegte Svensker var, og de allernyeste Digte, som han ikke
kiender». Omdömet, som i sin generella form bättre karakteriserar
den stränge domaren än den stackars delinkventen, innebär givetvis
en våldsam underskattning av de svenska rimkrönikorna, vilka det
närmast åsyftar att träffa, och i våra dagar faller det säkerligen
ingen nordisk forskare in att förneka, alt dessa, särskilt Erikskrönikan
men delvis även de yngre rimkrönikorna, äga ett litterärt värde, som
i stort sett överträffar den danska krönikans — för att inte tala om
att de som historiska källskrifter ha en betydelse, som deras danska
motsvarighet så gott som fullständigt saknar.
Om man något litet fördjupat sig i studiet av denna gamla
traditionsskatt, kan man icke undgå att beklaga, att den icke fått bliva
hela vårt folks egendom i den grad den kunnat och bort vara det.
1 Grundtvig åsyftar härmed dels Lilla rimkrönikan, dels den s. k. Stora
rimkrönikan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
