Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Teater - 1925—1926 års facit. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 TEATER
en tragedi som fortsättning av en sådan upptakt å la »Bålde
riddersman».
G. Bernard Shaw har med Pirandello gemensamt den utpräglat
intellektuella läggningen, som klart framträder även i hans sista
skådespel, otvivelaktigt det bästa han någonsin skrivit. Sankta Johanna
hade sin urpremiär i London våren 1924 och giorde året efter sitt
segertåg över kontinenten. Det är ett krönikespel, typiskt för sin
författare, ehuru icke utan en viss lyrisk fläkt över de avgörande
scenerna, vilka f. ö. — särskilt den präktiga domstolsscenen — nära
ansluta sig till de historiska urkundernas vittnesbörd. Shaw har
givetvis bemödat sig om att skänka alla jungfruns »röster» och
»mi-rakler» en naturlig förklaring, samtidigt med att han framställt henne
som den duktiga, rättframma, i all sin överspändhet utomordentligt
klyftiga och viljestarka bondflicka hon i verkligheten utan tvivel var.
Han har, med andra ord, sökt dramatiskt åskådliggöra den
rationalistiskt och realistiskt uppfattade figur, som Anatole France fixerat
i sin berömda biografi över Frankrikes nationalhelgon. Det säger
sig självt, att han icke efter klassiskt recept insmugglat någon
kärleksaffär i hennes korta och tragiska levnadsöde. De höga herrarna
både på fransk och engelsk sida behandla henne med en blandning
av nonchalant överlägsenhet och respektfull humor, som hon själv
lönar med samma mynt, när hon kommer åt, och soldaterna behandla
henne som en god kamrat. Hon har sina patetiska moment, då hon
uppträder i skinande rustning som en himlasänd ärkeängel inför den
ynklige konung hon själv smort, eller då hon i flärdlöst helsvarta
trikåer står inför sina domare. Lejonparten av pjäsen utgöres eljest
av långa och spetsfundiga diskussioner mellan dessa andliga domare
och deras världsliga tillskyndare, ett galleri av representanter för
alla de benhårda fördomar, varpå samhället vilar och varemot själva
gudarna, jå t. o. m. G. B. S. måste kämpa förgäves — huru mycket
mera då en enkel och renhjärtad bondflicka från Lothringen. Styckets
resonör, bäraren av den specifikt Shawska spiritualiteten, som ofta
gör utvikningar in på mycket moderna ämnen, är den engelske
överbefälhavaren, earlen av Warwick, som emellertid är alltför klok att
icke i praktiken sätta statsnyttans krav framför rättens och
billighetens. Om den farsartade epilogen —•> vari en herre i redingote
och cylinder dyker upp med ett papper i handen och i torrt
ämbets-mannamässig ton meddelar nyheten om den av kyrkan å båle brändas
kanonisering genom samma kyrka, sedan alla hennes domare i
finurliga vändningar sökt urskulda sitt lilla justitiemord — har Shaw
yttrat i sitt vidlyftiga företal, att »utan den skulle pjäsen bara vara
en sensationshistoria om en flicka som blev oskyldigt bränd, lämnande
åskådarna i djup beklämning och förtvivlande om mänsklighetens
framtid». Åskådaren får visserligen ett rakt motsatt intryck av dessa
burleska scener, fräsande av ett människoförakt, som nästan når
Swiftska mått.
Titelrollen kreerades i London av Mrs Sybil Thorndike, som anses
vara Englands främsta tragiska aktris just nu, och den engelska kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
