Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 10 maj 1926 - Tidsenliga betraktelser - Rättskipning och offentlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 DAGENS FRÅGOR
brukas för ensidig maktpolitik. Då framträder åter av inre tyngd
kravet på fullare respekt för den skrivna författningens mening. Ty
trots variationer i tillämpningen från tid till tid kvarstå dock dennas
huvudsakligaste punkter orubbade.
Svensk rättskipning, främst i underrätterna, har
alltid stått i kontakt med offentligheten, ehuru
uttryckligt stadgande i lag rörande förhandlingarnas offentlighet länge
saknades. 1734 års lag innehöll endast bestämmelse rörande domens
offentliga avsägande. Lagens tystnad lämnade oanfäktat det fortsatta,
självfallna rättegångsförfarandet inför öppna dörrar, och Kungl. Maj:t
kunde sålunda, när ständerna gjorde framställning om rättegångs
offentliga hållande vid alla underrätter, inskränka sig till att i
cirkulär den 28 mars 1835 inskärpa hos vederbörande judiciella
myndigheter, att det »urgamla bruket av offentlighet» vid underrätterna
vid-makthölles. Först 1881 blev genom k. förordning offentligheten vid
underdomstolarna och i poliskammare, när domsrätt där utövas,
formligen lagstadgad. Såsom i Högsta domstolen anmärktes, när den k.
propositionen i ämnet 1880 förehades för yttrande, innebar detta
lagfästande alls ej något för den svenska processordningen nytt, utan
endast en med vissa uttryckliga modifikationer bekräftad norm för
vad som sedan uråldriga tider varit brukligt. Röster mot ett dylikt
lagstiftande höjdes såväl inom Högsta domstolen som i kamrarna vid
propositionens behandling vid 1881 års riksdag, men motståndarna
nagelforo härvidlag ingalunda offentlighetsprincipen, som ansågs ligga
i sakens natur, utan lämpligheteten av de föreslagna
bestämmelserna.
Tidigt nog fann man sig emellertid nödsakad vidtaga åtgärder
mot de vådor, som en oinskränkt offentlighet vid
rättegångsförhandlingar lätteligen kan medföra. Olika synpunkter och hänsyn
hava härvidlag gjort sig gällande. Främst möta vissa allmänna
intressen, vilkas skyddande ansetts kräva inskränkningar i
offentlighetsprincipen. 1881 års k. förordning, kompletterad 1913,
stadgar rätt för domaren att påbjuda åhörarnas avträdande, därest
rätten finner, att genom förhandlingarnas offentlighet något kunde
uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet borde hemlighållas för
främmande makt, eller mål förekomma, som prövas vara för
anständigheten och sedligheten stötande. Nära sistnämnda synpunkter står
det skäl för offentlighetens beskärning, vilket i ett k. brev 1750
rörande processen i tidelagsmål så uttrycktes: »til ät förekomma
ungdomens och enfaldigt folks förargelse, och den syndiga lusta, som
som hos dem upwäckas kunde». Enligt tillägg år 1899 till 1881 års k.
förordning äger sålunda ordföranden i underdomstol eller polisdomare,
när skäl därtill förekomma, avvisa åhörare, som ej fyllt aderton år.
Slutligen har under senare år hänsyn till partens person framkallat
åtskilliga lagbestämmelser rörande rättegång inom slutna dörrar.
Här märkas 1917 års lagar om äktenskaplig börd samt om barn utom
äktenskapet, nya giftermålsbalken, 1920 års lag om barn i äktenskap
Rättskipning
oeh offentlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
