Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 10 maj 1926 - Kring den engelska storstrejken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 DAGENS FRÅGOR
att hålla industrien ekonomiskt flytande under övergångstiden.
Storstrejkhotet och ingreppet mot pressens frihet förklarades innehålla
»en utmaning mot nationens författningsenliga rättigheter och frihet»,
och regeringen krävde övergreppets desavouering och återtagande av
storstrejksinstruktionerna som villkor för sitt fortsatta deltagande i
förhandlingarna. Fackföreningskongressens generalråd vägrade, och
på utsatt tid gick storstrejksarméns första uppbåd ut till strid.
Om storstrejkens förlopp är ännu föga att tillägga till de dagliga
telegrammen. Allmänheten förefaller att, när striden väl kommit i
gång, övervägande ha gillat regeringens hållning i fråga om dess vägran
att åvägabringa nya förhandlingar, innan — för att tala
fackföreningssvenska från 1909 — en »rationell klyvning» inträtt genom storstrejkens
avblåsning. Däremot tvistas om brytningens förlopp, varvid några
missförstånd på regeringshåll tyckas ha förvärrat krisen och
påskyndat dess utbrott, och de medlingsaktioner, som företogos först från
kyrkligt håll och sedan genom sir Herbert Samuel, framkallade nog
allmännare sympatier än vissa av regeringens mera demonstrativt
hotfulla åtgärder. Ingen missunnar för övrigt gruvarbetarna så
gynnsamma arbetsförhållanden och så riklig arbetsförtjänst som den under
svåra marknadsförhållanden arbetande kolindustrien enligt opartisk
uppskattning ekonomiskt kan medge, och »hejandet» åt de strejkande
från ryskt håll har synbarligen generat själva strejkledningen, vilken
märkte den revolutionära avsikten med denna inblandning och blev
förstämd därav. Att emellertid en storstrejk är något artskilt från
lojala, ekonomiska stridsmetoder, det ligger i öppen dag, och därom
kunde en av de första strejkdagarna inrikesministern Joynson-Hicks
anföra ett så ojävigt vittne som Ramsay MacDonald, vilken i sin bok
om syndikalismen nedskrivit följande tänkvärda ord;
Storstrejken är intet reformvapen, intet medel att liksom vanliga strejker
höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren. Den är en ren spekulation,
behärskad av revolutionära idéer. Den höjer priserna och drabbar hårdast de
fattiga, medelklassen vida mindre och de rika allra minst. Syndikalisterna tro,
att tiden vid en storstrejk arbetar för dem. Raka motsatsen är fallet; tiden
arbetar mot dem. Samhället skall organisera sig emot dem från dag till dag,
ty samhället, liksom individen, vill leva.
Med arbetarledare, som öppet uttalat sådana åsikter, var hela tiden
en snar fredlig uppgörelse naturlig. Men det kräves för en sådan
fredsvilja å ömse sidor, vilket väl var vad Baldwin ville framhålla med
sin radiohälsning till engelska folket kvällen före brytningen: »Freden
kommer till dem, som hava en god vilja». Hos regeringen och högsta
strejkledningen fanns i stort sett denna fredsvilja, men dess frånvaro
hos vissa arbetsgivare- och arbetargrupper har vållat, att även efter
storstrejkens avblåsning den 12 maj mycket återstår att bilägga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
