Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Nationernas förbund och minoritetsskyddet. Av Fredrik Johannesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 FREDRIK JOHANNESSON
férence de la Paix», som representerade nio millioner judar i
Amerika, Europa och Palestina och vars president, den
amerikanske domaren Julian W. Mack, var i nära förbindelse med
överste House, framförde krav på skyddsbestämmelser till förmån
för judarna i Polen. Den l maj 1919 upprättade högsta rådet
en »kommission för de nya staterna och minoriteternas skydd».
Inför denna kommission återupprepade den judiska kommittén
sin begäran om skydd, men denna gång icke blott för judarna
i Polen utan för »olika nationella, religiösa, etniska eller
språkliga minoriteter i Bulgarien, Estland, Finland, Grekland,
Jugoslavien, Litauen, Polen, Rumänien, Ryssland, Tjeckoslovakien
och Ukraina samt andra länder i Öst- eller Centraleuropa».
Man tänkte sig, att skyddsbestämmelserna skulle ställas under
garanti av det Nationernas Förbund, som fredskonferensen
ämnade upprätta. De borde i största möjliga mån icke äga karaktär
av särlagar utan kunna gälla alla statens innebyggare,
minoriteterna inbegripna. Sålunda skulle medborgerlig, religiös och
politisk frihet och jämlikhet medgivas alla statens medlemmar
utan hänsyn till ras, religion eller språk. Men därjämte borde
minoriteterna tillförsäkras en viss rätt till organisation och
utveckling.
Kommissionen tog det judiska förslaget till utgångspunkt. Den
beslöt att icke söka åstadkomma någon allmän internationell
konvention i ämnet utan särskilda överenskommelser med de i
den judiska framställningen angivna staterna utom Ryssland och
Ukraina, beträffande vilka fredskonferensen var maktlös. Först
och främst gällde det ju också att om möjligt mildra bitterheten
hos de nya minoriteter, som skulle uppstå genom fredsslutet.
Vederbörande regeringar satte sig naturligtvis på tvären. De
ansågo, att man betvivlade deras goda vilja och att man vore
orättvis, när man icke fordrade samma skyddsgarantier av andra
stater, som erhållit eller skulle erhålla folkspillror från Tyska
riket eller Österrike — nämligen Frankrike, Italien, Belgien och
Danmark. Statsenheten skulle sättas i fara, om minoriteterna
tillerkändes en särställning. Särskilt Polen och Rumänien
opponerade sig häftigt, men högsta rådet vidhöll sin avsikt, och de
ledande statsmännen i ett par av de länder, för vilkas
vidkommande minoritetsgarantier likaledes ifrågasattes, nämligen Benesj
och Venizelos, verkade i försonande riktning. Paderewski
yrkade dock, att Tyskland skulle antaga ett fördrag om skydd för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
