Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Pingstväckelsen och Sveriges religiösa folkrörelser. Av E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 E. H. THÖRNBERG
De saknade hem. Mötena och församlingarna blevo substitut
för hem. Nedgångstidens arbetsbrist och lönesänkningar alstrade
umbäranden och armod. Arbetarrörelsen var ännu svag.
Massorna saknade politisk kompetens; deras politiska intresse var
starkt begränsat. Folkbildningsarbetet befann sig i sin linda.
Nöjeslivet rörde sig inom trånga ramar. För all del — det söps,
dansades och spelades kort på gillen och i stugor. Men teatrarna
voro dyra. Inga biograflokaler lockade med strålande elektriska
båglampor och kolorerade affischer. Ej heller drogo några stora
sportstävlingar hundra- och tusentalen såsom nu. De frireligiösa
mötena voro så mycket fägnesammare. Och över dem svepte
ofta en fläkt från det stora landet i väster, det beundrade
Amerika, dit hoparna längtade och dit syster eller bror, fästman eller
fästmö redan styrt kurs.
Väckelsens tider fortgingo. Linjerna voro dels desamma som,
dels andra än dem, motsvarande flodvågor hade följt under
föregående årtionden.
Från olika våningar av den svenska samhällsbyggnaden kommo
män och även kvinnor med ibland en härlig gåva att tala till
människor och taga dem med sig på nya vägar. Högst över
alla reste sig P. P. Waldenström. Hans betydelse kan
näppeligen överskattas; hans medhjälpares insatser få inte
underskattas. Det fanns åtskilligt av cynism hos denne man; han kunde
vara platt och torftig. Men icke minst inför oss, som brukade
lyssna till honom i vår ungdom, stiger nu hans bild förädlad
fram. Skuggorna ha vikit. Gestalten börjar få sin patina. Och
vi minnas honom först och sist som en trosstark och folkkär,
en makalöst stilren och klar predikare. Hans förkunnelse
verkade ofta primitiv ortodoxi. Men här sticker kontrasten fram:
han hade i viss mån blivit vad han var som religiös ledare
genom sin rationaliserade försoningslära.
Och nu kom frälsningsarmen hit. Dess introduktör var ju
en kvinna. Hon var ful och fin; hon bar ett utländskt namn
och hade ett främmande ursprung på både fädernet och
mödernet, men hon talade en äkta väst-småländsk dialekt. Hon var
djupt allvarlig och likaledes uppsluppet glad; en kvinnlig kvinna
med en sådans växlande tycken och nycker, men samtidigt en
grandios personlighet, vilkens liv och verk fått en mästerlig
teckning (Laura Petri, Hanna Cordelia Ouchterlony, 1924).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
