Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 juni 1926 - Den tyska flaggstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 337
år, finnes en sammanfattning av Bismarcks idéer i fråga om den nya
statsbildningens författning. På grundvalen härav utarbetade Lothar
Bucher ett författningsutkast, vari även ingick en punkt om en
enhetlig handelsflagga. Bismarck försåg detta koncept med sina vanliga
randanmärkningar, och i dessa förekommer för första gången ett
bestämt uttalande av honom angående flaggans utseende: »Alla
förbundsstaters handelsfartyg föra samma svart-vit-röda flagga». I denna form
ingår också punkten i det förslag, som den 15 dec. förelades
Nordtyska förbundets riksdag, och det fick i riksdagens beslut formen:
»Krigs- och handelsflottans flagga är svart-vit-röd». Det hade icke
gått av sig själv att få denna bestämmelse antagen. Stark opposition
förnams från flera förbundsstater, och i vissa fall måste
påtryckningar med hot om uteslutning ur tyska tullföreningen tillgripas. Det
är anmärkningsvärt, att i detta sammanhang varma förord fälldes för
de svart-röd-gyllene färgerna.
Detta blev i än högre grad fallet, när det fransk-tyska kriget på
hösten 1870 förde den tyska enhetens förverkligande inom räckhåll.
Ett uttryck för denna stämning var exempelvis, att till firande av
segern vid Sedan Fredrik den stores staty vid Unter den Linden
smyckades med denna den tyska enhetens flagga. Vid de
förhandlingar, som Bismarck i slutet av september förde med sydstaternas
representanter, uttalades också särskilt från bayerskt håll, att den
gemensamma flaggan borde bli den svart-röd-gyllene. Bismarck fäste
intet avseende härvid. För honom var flaggfrågan avgjord i och med
1867 års beslut, och han avböjde varje diskussion om en dylik
»underordnad» fråga, då så många andra viktiga spörsmål väntade på
sitt avgörande. Och därvid blev det. Denna ståndpunkt motsvarade
för övrigt i dåvarande situation ett politiskt intresse. Det tyska
kejsarriket kunde icke, utan att stöta Österrike, tillägna sig det emblem,
som blivit en symbol för ett förenat Stör-Tyskland, och Bismarck
ämnade nu i detta land skaffa sig en pålitlig vän och bundsförvant.
Med hänsyn till den olika karaktär hos de båda flaggorna, som
framgår av ovanstående lilla historiska översikt, är det förklarligt, om
den av Bismarck undanskjutna flaggan vid världskrigets slut ånyo
grävdes fram och erhöll anhängare och vänner. Den omvälvning i
de internationella förhållandena i Europa, som fick sin besegling i
Versaillesfreden och dess komplementfreder, väckte i vidsträckta tyska
kretsar en förhoppning, att tiden nu vore inne för den alltyska
samling, som närmast föregående generationer icke kunnat genomföra.
Tanken på det från andra befolkningselement frigjorda tyska
Österrikes förening med sina stamfränder var vid tiden för
nationalförsamlingen i Weimar mycket stark, och den propagerades energiskt
icke minst från österrikiskt håll, där man i sin nya isolering
naturligen kände behovet efter stöd och hjälp från stamfränderna. Härtill
kommo emellertid ett par andra synpunkter. Vid denna tid stod
den kommunistiska agitationen i sitt flor, och den röda flaggan vann
anhängare i oroväckande grad. Den kejserliga regimens impopularitet
kastade sin skugga även över dess flagga, och för vissa fosterländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
