Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 juni 1926 - Demosthenes och Clémenceau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 DAGENS FRÅGOR
slagordet att om han skött kriget bra så hade han skött freden desto
sämre – även Barthou, som dock räknats bland hans vänner, har
uttalat sig i denna riktning — och under inflytande av denna i tal
och skrift spridda opinion blev det omöjligt för den gamle veteranen
att återvinna sin plats på det politiska slagfältet. Han, som vunnit
kriget, var och förblev i parlamentet en besegrad man.
Vad Clémenceau själv innerst känt inför detta ofrånkomliga faktum
är icke lätt att säga. Mången hade väl trott att han skulle taga
hämnd för sitt nederlag med den penna, vilkens spets, lika vass som
en gång hans värjas, i decennier varit en skräck för hans
motståndare. Men så blev icke förhållandet, vare sig det nu berott på att
han verkligen känt årens tyngd göra sig märkbar eller därpå att han,
som under kriget med så kraftig hand hävdat statens absoluta
myndighet, ej velat som en gång Bismarck sluta inom oppositionen. Han
har valt en annan metod att lägga fram vad han velat ha sagt, en
metod som onekligen på ett överlägset sätt anknyter till den förnäma
franska kulturtraditionen. I stället för att polemisera mot sin
samtids fransmän och förebrå dem deras bittra otacksamhet har han
förflyttat sig till en gången tid, där han tyckt sig återfinna samma
mänskliga fenomen och samma politiska problemställning som i
det moderna Europa, nämligen till Grekland vid tiden före det
makedoniska kriget. Studiet av denna tid har hos honom väckt de
tankar och känslor till liv som bära upp hans för någon tid sedan
utkomna skrift Démosthéne (Paris, Pion, 1926).
Helt visst har Glémenceau, när han började nedskriva denna
studie, hyst den uppfattningen att han verkligen behandlade konflikten
mellan Athen och Makedonien, mellan den klassiska helleniska
kulturens moderstad och den knappast mer än halvbildade makedoniska
soldatstaten i norr. Men om han också ursprungligen haft för avsikt
att, med utgångspunkt i de tillgängliga historiska källorna, belysa
denna världshistoriskt betydelsefulla konflikt så har det i varje fall
icke dröjt länge förr än han glidit in i en helt annan tankegång.
För honom, som hela livet igenom stått i främsta ledet bland
Frankrikes aktiva statsmän och därigenom bättre än någon annan haft
tillfälle att sätta sig in i den franska utrikespolitikens förutsättningar,
har sammandrabbningen mellan Athen och Makedonien allt mer och
mer blivit ett substitut för den i hans medvetande mera aktuella
konflikten mellan Frankrike och dess granne i öster. Makedonien
är för honom ett antikens Tyskland, och dess skapare konung Filip
ter sig i sin cynism och sin brutalitet som en antik motsvarighet till
Bismarck. Det gör ett egendomligt intryck att i Clémenceaus
framställning möta hela terminologien från ententens framgångsrika
agitation bland de neutrala, allenast överflyttad på den antika
historiens område. De fraser, med vilka Glémenceau karakteriserar
Makedonien och konung Philip, förefalla så märkvärdigt välbekanta;
man har i själva verket sett dem dussintals gånger i
agitationslitteraturen från krigsåren. Den rovlystna makedoniska uppkomlingsstaten
med dess ytliga och mekaniskt tillägnade kultur, dess hänsynslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
