Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - O Roma nobilis... Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 O. WIESELGREN
sig an med att behandla råder ett högst egendomligt förhållande,
i det att nämligen i vägen för dess lösning sedan mer än ett
halvt sekel ligger ett svåravlägsnat hinder — ett vetenskapligt
och litterärt mästerverk. Envar inser att det är fråga om Jacob
Burckhardts ryktbara arbete Die Cultur der Renaissance in
Italien. Detta verk, som utkom 1860, bestämmer allt
fortfarande praktiskt taget ej blott den bildade allmänhetens utan
också fackvetenskapens uppfattning av renässansens väsen och
historia. Jå, det förhåller sig faktiskt så att Burckhardts verk på
många håll rent av betraktas som en slags kanonisk urkund,
vilken det knappast ens är tillåtligt att diskutera, långt mindre
kritiskt syna i sömmarna. Och dock är det ett lika
oomtvistligt som sällan observerat faktum att Burckhardt själv aldrig
någonsin gjort anspråk på att skriva något annat än en skildring
av renässansen sådan den i sin fulländning var, däremot icke
alls huru den blev till. Die Cultur der Renaissance in Italien
kan dessutom aldrig rätt förstås så länge man betraktar den som
ett verk an sich; den måste ses i samband med sin
upphovsmans personlighet och som ett utslag av hans vetenskapliga
lynne och läggning. Jacob Burckhardt var en alldeles för stark
och egenartad karaktär för att kunna skriva i traditionell
mening objektivt. Det varken ville eller förmådde han. Tvärt om
realiserade han hela sin verksamhet igenom det program som
han en gång i sin ungdom (1843) formulerat i ett brev till sin
vän Gottfried Kinkel: »Ein Gelubde habe ich mir gethan: mein
Leben läng einen lesbaren Stil schreiben zu wollen und
iiber-haupt mehr auf das Interessante als auf trockene faktische
Voll-ständigkeit auszugehen».
Det är just detta drag som behärskar hans livs mästerverk,
den italienska renässansens kulturhistoria. Därtill kommer
emellertid ett annat drag, som ej är mindre betydelsefullt. Jacob
Burckhardt var en för filosofisk spekulation föga lagd karaktär,
och i sin ungdom hade han med beska sarkasmer
ackompag-nerat den Hegelska filosofiens försök att historiskt konstruera
den mänskliga utvecklingens rytmiska process. Allt som
sammanhängde med detta tänkesätt förblev honom livet igenom
främmande. Därför ville han ej och kunde ej heller skildra
renässansens uppkomst och utveckling. Det var honom nog att skildra
dess väsen, dess essentia, vad som föregått denna var honom
relativt likgiltigt. Att han intog denna ståndpunkt berodde helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
