Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - O Roma nobilis... Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 O. WIESELGREN
sens uppkomsthistoria — Burckhardts såväl som många andras —
dess felaktiga perspektiv är dess uppfattning av den antika
kulturens upplösning. Man har alltsedan Montesquieus dagar gjort
gällande att hela den antika kulturtraditionen avbrutits och
tillintetgjorts under 4- och 500-talen, dels genom barbarfolkens
inträngande på det romerska rikets område, dels genom
kristendomens ökade utbredning och därmed följande genomgripande
sociala och kulturella omvälvningar. Efter denna katastrof skulle
så ha följt en tid av djupaste barbari, intill dess Karl den store
ånyo väckte bildningsintresset till liv och skapade den s. k.
karolingiska renässansen, i vilken man velat se den första
gryningen av en ny kulturperiod. Emellertid blev denna förnyelse
av kort varaktighet, barbariet vidtog på nytt, och först efter
ännu ett par sekler utvecklades en ny kulturform, den typiskt
katolskt-medeltida, i allt väsentligt bestämd av skolastikens
idériktning. Mot denna kollektivistiska, asketiska, auktoritetsbundna
och livsfientliga världsuppfattning väcktes så äntligen under
1300-talets senare del genom Petrarca och Boccaccio en reaktion,
den hedniska och individualistiska renässansen, som på nytt lyfte
den glömda antika traditionen i ljuset och därmed gav den
europeiska idékulturen en ny utgångspunkt.
Som man märker vilar hela denna teori på den
förutsättningen att den antika kulturen verkligen definitivt tillintetgjorts
under den s. k. folkvandringsperioden. Men den moderna
forskningen har här en särdeles tungt vägande invändning att göra:
det är i själva verket högst tvivelaktigt om denna katastrofteori
är riktig. Ju mera material till frågans belysning som historien,
epigrafien och arkeologien bringat i dagen, ju klarare ser man
att antikens presumerade undergång ingalunda skett som ett
plötsligt sammanstörtande, utan att den tvärt om långsamt och
utan synbar brytning glidit över i de nya former tidens
förändrade förhållanden betingade. Den för den romerska traditionen
mest kritiska perioden av antikens historia är ingalunda de s. k.
mörka århundradena utan fastmera det tredje seklet, då en rad
av råa soldatkejsare avlösa varandra på tronen, och då man
systematiskt arbetar på att ersätta det romerska elementet i
statsledningen med det provinsiella. Så hade redan Septimius
Severus, afrikanen, gjort, och i samma anda fortsattes hans verk
av hans efterföljare, bland vilka ju många själva till
härstamningen voro provinsialer. Men sedan den diocletianska restau-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
