Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - O Roma nobilis... Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 O. WIESELGREN
arv. Det krävdes ett mera målmedvetet, mera fast genomfört
arbete för att härvidlag nå ett verkligt resultat. Till lycka för
den europeiska kulturen fanns det verkligen också en man, som
visade sig i stånd att utföra ett sådant arbete: Theoderiks kansler,
filosofen och statsmannen Cassiodorus, »den siste romaren».
Vad han uträttat för bevarandet av antikens litteratur kan
knappast mätas. I ett beundransvärt kapitel har Schneider skildrat hans
verk i dess märkvärdiga och välsignelsebringande dubbelhet: den
siste romaren, retorn med traditionerna från den långsamt
borttynande antiken, övergår till att bliva den första medeltida
människan. Sedan det gotiska väldet under 500-talets förra hälft störtat
samman förstod Cassiodorus, att Italien icke på länge kunde tänkas
bliva hemort för ett statsliv, fast och enhetligt nog att bereda skydd
åt den bildningstradition, vilkens upprätthållande framför allt
låg honom om hjärtat. Klart och skarpt överblickade han läget
och drog ulan tvekan konsekvenserna. Då staten ej förmådde
skydda, valde han en annan asyl: kyrkan. Goter och
byzan-tiner hade i förening ödelagt mycket av vad den romerska
nationaltraditionen skapat, men ett fanns kvar, den från Rom
styrda kyrkliga organisationen. Inom dess murar sökte
Cassiodorus skydd, förande med sig vad han kunnat rädda av
antikens litterära skatter. Det kloster han grundade, Vivarium i
Kalabrien, blev ett hem och en härd för studiet av de
antika författarna. Genom honom fördes antiken in under
kyrkans hägn, och det bibliotek han samlade — sedermera delvis
reskriberat och splittrat mellan klostret Bobbio och domkapitlet
i Verona — fick avgörande betydelse för vår kännedom om den
antika litteraturen. Med hänsyn till detta förhållande skulle
man med en visserligen något paradoxal tillspetsning i
formuleringen kunna säga, att Cassiodorus på en gång är den första
medeltida människan och den första renässanspersonligheten i
den europeiska kulturhistorien.
Att detta uttryck, som i själva verket rymmer mycket av
sanning, i första ögonblicket förefaller så motsägande beror
egentligen pä något som redan i det föregående blivit vidrört,
nämligen den på Burckhardts auktoritet stödda uppfattningen av
medeltid och renässans som tvenne absoluta och oförenliga
motsatser. Schneider har i sitt kapitel om Cassiodorus klart visat
upp hur denne lyckats i sin verksamhet förena antikt och
kristet inom kyrkans ram. Han gav impulsen, och otaliga andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
