Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - O Roma nobilis... Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 O. WIESELGREN
fattas i det verk, som under titeln Mirabilia urbis Romse sattes
i händerna på de stora kyrkofesternas pilgrimsskaror. Naivt
och otympligt blandas här hedniskt och kristet, klassiskt
material och medeltida omtolkningar. Men betydelselöst har det
icke varit att detta stoff fixerats i skrift, lästs och begrundats.
Genom förmedling av 1200-talets kronister och
encyklopedi-författare gick på detta sätt Romtraditionens underlag över i
det allmänna bildningsmaterialet, och utan tvivel har det
därigenom väsentligt påverkat de tidigare humanisternas, särskilt
Petrarcas, tankevärld. Även här foga sig länkarna, sekel efter
sekel, samman till en obruten kedja. Först mot bakgrunden
av denna tradition kan man förstå Cola di Rienzos försök att vid
mitten av fjortonde århundradet återupprätta den romerska
republiken. Till de kända Mirabilia ville han foga ännu ett:
resurrec-tio urbis Romse, den romerska republikens pånyttfödelse i
förädlad form och under anknytning till den antika traditionen fastän
i kristen omformning och påverkad av tidens
apokalyptiskt-visionära stämningar. Renässansens anda framträder hos
honom ej blott som ett svärmeri för de antika minnena utan
också som en förhoppning om inbrytandet av en ny tid med
nya idéer, bottnande i det evangelium seternum, som tidens
mystiska andar siat om. Men hans verk blev fragment, och den
prosaiske realpolitikern Karl IV, på vilkens hjälp han
hoppades, hade blott ett medlidsamt löje till övers för hans
fantastiska utopier. På det politiska området var och förblev den
romerska imperialismen död.
Som idé och kulturprogram däremot ägde den alltjämt ännu
livskraft. Petrarca och humanisterna förstodo dess väsen, och
genom deras verksamhet blev den ett bland renässansrörelsens
bärande element. Men även här förenas liksom under tidigare
sekler underliga motsatser: sagorna i Mirabilia urbis Romse och
Ciriaco da Pizzicollis arkeologiska arbeten, legenderna om
Paulus och Petrus och om Romulus och Remus, Capitolium och
Vatikanen. Syntesen av kristet och antikt, av nationellt och
universellt har i sin egendomliga dubbelhet seklerna igenom
behärskat sinnena, och dess livskraft har varit stor nog att intill
senaste tider verka inspirerande på forskningen. Rompilgrimen,
han må vara lärd eller olärd, erfar dock alltid något av den
stämning som en gång formulerats i inledningsorden till
Mirabilia urbis Romse: Roma civitas Sancta, caput mundi — Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
